How am I gonna take the fall, forget you?

Try to move on without you?
Oh oh, I can't let go

Känns som om jag whinar för mycket på 233. På ett sätt vill jag inte att folk ska veta att jag är så himla ledsen, men jag vill ju inte heller att de ska tro att jag är oberörd. För det är jag inte. Visst, jag har det "jättebra" som kollar på serier hela tiden, och äter chips, choklad, godis, och allt det där. Men serierna är ju till för att distrahera mig, och några tårar har allt fallit ner i chipsskålen.

Det har blivit lite bättre nu i alla fall. Tror inte jag grät en enda gång igår faktiskt. Och det är väl en progress. Idag är jag extraledsen dock. Önskar att jag kunde gå tillbaka ett år, och göra om 14 februari. Inte för att det var så romantiskt och fantastiskt, utan för att det kunde ha blivit det om jag inte fuckade upp det, som allt annat jag fuckar upp. Jag var så osäker just då, och sen var det en annan som triggade igång de dåliga tankarna, som förstörde den dagen. Jag ville aldrig bli en sån typisk tjej som jämt och ständigt kräver saker, som är otacksam och ska ha och ha och ha. Men det smittade av sig lite. Jag skulle tagit kvällen som den var helt enkelt, och njutit över att få ha en fin person bredvid mig.

Det finns så många saker som jag säger gör mest ont, men det är för att allting gör så oerhört ont att det känns som om det är det som gör mest ont. Det som gör mest ont idag är att tryggheten är borta. När man är tillsammans med någon så bygger man upp så himla mycket, inom en lång tid. Jag har ingen som känner mig innan och utantill längre. Någon som vet vad en enkel blick kan mena, en ögonbrynshöjning, en luddig mening.

Jag vill inte vara så sårbar igen, inför någon annan. Jag vill inte stå naken inför någon annan, både fysiskt och känslomässigt, och blotta hela mitt inre. Det är så jävla läskigt. Det är så läskigt att ge allt man har, och inte ha någon garanti på att få samma sak tillbaka. Det första "jag älskar dig":et är så himla himla läskigt. Jag vill helst bara skippa allt det där. Vill inte känna den ångesten och rädslan igen, även om det som kommer efter är värt det.

Vill verkligen inte ha något förhållande mer. Inte för att det är så hemskt och ovärt smärtan som efterföljer, utan för att jag inte vill ha någon annan. Säger inte att jag vill ha honom nu heller, för det tog slut av en anledning. Men är det inte honom, så vill jag inte ha någon annan i framtiden. Så känns det nu i alla fall.

Det värsta (en av det värsta, men ni förstår) är alla planer vi hade. Eller jag. Jag hade målat upp hela framtiden, varenda steg på vägen till vårt happily ever after. Nu känns det mest som om någon har hällt svart färg över hela min färgglada canvas, och förstört bilden. Det är så farligt att planera framtiden, och förvänta sig allt. Bröllopet, det första barnet, katten som tassar runt hemma, alla middagar, alla morgnar, allting. Allt det som inte kommer hända, för att jag förstörde allt. Det gör ju så himla ont.

Vad gör jag nu, med alla planerna? Slopar dem, eller klistra in någon annans huvud på hans ansikte? Så jävla piss bara. Men jag vill inte vara ledsen över att planerna inte blir av, för de gjorde mig så lyckliga då. De gjorde oss lyckliga. Att ligga bredvid varandra när solen strålar in och diskutera hur många barn det blir, hur vi ska uppfostra dem etc. Det var fint. Men i efterhand gör det så ofattbart ont.

16 februari på lördag. Exakt ett år sen en fin dag inträffade. Många fina dagar har inträffat, och det känns som om det kommer göra ont varje gång det har gått 1-2 år. Men 16 februari kommer kännas. Hela scenen kommer spelas upp för mitt inre varenda timma, minut, sekund. Vill inte tänka på det, för det kommer göra ont.

Ni får tycka att jag är melodramatisk om ni vill, men för mig är detta den största sorgen hittills i mitt liv. Det gjorde inte lika hjärtslitande ont när mina föräldrar skildes, utan då var jag mest arg. Och när jag var ledsen så gick det surpressa för att jag var tvungen att tänka på min lillebror, och hur mycket mer ledsen han var. Nu är det jag som är ledsen. Jag vet ju att vi är två i detta, och att jag inte är den enda som är ledsen, men det hjälper mig inte att veta att han också är ledsen. Tvärtom. Hade jag kunnat så hade jag tagit smällen för båda, och slippa veta om att han är ledsen. Men det är inte så livet funkar. Och vi kan inte trösta varandra.

Så ja. Det är jobbigt helt enkelt. Så jävla jobbigt.