I do not love you for the way you kiss

Though your lips, they can put me at ease
And I do not love you for your sweet green eyes
Though I love when they’re looking at me
And I do not love you for the way your hands
Can touch me and quiet my soul
I love you for all of this and so much more

Åkte till Ullared idag. Brände en skiva igår med lite blandade låtar, allt från lite lugnare till mer "glada". Or so I thought. Varenda låt påminde om dig. Varenda låt hade någonting sorgligt i sig, även de glada låtarna.
Du är överallt. I varenda partikel av min kropp. Överallt.

Kvällarna är värst, när det bara är jag och mina tankar i mitt rum. Det går inte rymma. Det går inte komma ifrån faktumet att någonting saknas. En del av mig är borta, och jag vet inte hur jag får tillbaka den. Om det händer fler gånger, och jag förlorar fler delar, kommer jag ens finnas kvar till slut?

Önskar att jag fick vara arg på dig, R. Önskar att jag kunde få skylla allting på dig, att du komplicerade allt genom din existens. Men det gjorde du inte. Du har inte påverkat något. Det är helt och hållet mitt fel.

I've made my bed, and now I must sleep in it. Alone. Vet precis hur det började. Visste det då med, att jag gjorde fel. Att jag förstörde något. Ändå kunde jag inte förmå mig själv till att göra något åt det. Jag lät det hända. Jag gjorde det värre.

Det gör ont att det är slut, men jag ångrar det inte. I nuläget är det den enda utvägen. Jag ångrar bara hur det tog slut, och varför. Jag önskar jag var en bättre person, och inte så jävla känslokall och kylig som jag var. Du förtjänar någon bättre. Någon som inte är jag. Någon som är fullt kapabel till att älska, och ge allt den har. Jag kunde inte det. Jag kan inte det. Jag räckte inte till. Förlåt. Förlåt för att jag inte kunde ändra mig för din skull. Hade jag kunnat ändra på nånting så hade det varit det. Jag hade gett dig allt jag hade när jag hade chansen.

Men det har jag inte nu. Inte längre.