Det här går inte. Det gör så ont. Så himla, himla ont.
Vad jag än gör så blir jag påmind om dig. Om oss.
Har städat hela rummet och flyttat runt på allting, för att det ska se annorlunda ut. För att jag inte ska kunna se dig här.
Har bytt till mittbena för att se annorlunda ut. För att inte se dig hålla om mig.
Har lagt alla saker som har med dig att göra, i en låda. För att inte brista i gråt så fort jag ser dem.
Gråter hela tiden. Kan bli distraherad av något för fem minuter och skratta, och sen genast falla i gråt när jag tänker på dig. Det går inte att inte tänka på dig. Du är överallt. Och det gör ont. Så otroligt ont.
Det gör ont att veta att det inte räcker att bara älska någon. Att det krävs så mycket mer. Att vi inte hade det som krävdes. Att vi slutade kämpa. Att det inte fanns någon annan utväg. Att det är så orättvist. Att distans ledde till detta.
Har tagit av mig våra armband. Förtjänar dem inte. Förtjänar inte att bära ditt namn. Men ankorna kan jag inte förmå mig till att lägga någon annanstans. Hur ont det än gör så måste jag få sova med dem. Det är den enda trösten jag kan finna nu.
Det är så sjukt jävla jobbigt bara.
Vill inte ha någon annan. Vill inte hitta någon annan, för ingen kommer kunna jämföra sig med dig. Jag hatar mig själv för att ha kastat bort något så värdefullt. Något som tog tid att bygga upp. Varför förstör man något med någon som älskar en så innerligt mycket?
Är så jävla ledsen över att det blev så här. Över att jag inte räckte till. Över att du inte räckte till. Över att vi inte kunde få det att funka. Över att personen som kände mig mest väl numera bara är en främling. En främling som jag inte kan prata med.
Det är nog det som gör mest ont. Att jag inte kan prata med dig. Att du är en främling. Jag vet inte längre hur du känner och tänker. Access denied till dina tankar. Det gör mest ont.
Skicka en kommentar