I've had too much to smoke, too much to drink, where have I been?
I feel like the stars are getting closer and the sky is closing in
And I don't know where to begin
Såg på House igår. S06E16. Lockdown.
Scenen där Chase frågar Cameron om hon nånsin älskade honom kändes så hårt bara.
Vet att det inte var så för oss. Jag vet att det vi kände var äkta, och att vi båda älskade varandra så mycket vi kunde. Hade jag inte älskat dig så mycket som jag gjorde, om inget av det jag kände var äkta, så hade det inte gjort så ont som det gör nu. Och jag önskar att jag hade kunnat ta dig på orden innan, när du sa att du älskade mig, att jag betydde så mycket för dig, att jag var vacker. Jag förstår det nu i efterhand, att du menade varenda ord. Att du verkligen verkligen älskade mig. Albin sa det häromdagen när jag träffade honom. "Jag tror inte du riktigt insåg hur mycket han faktiskt älskade dig. Det märktes när vi var i Alanya." Jag hade kunnat må så mycket bättre under vårt förhållande, och därmed gett dig så mycket mer kärlek, om jag bara hade kunnat komma över min osäkerhet och mitt dåliga självförtroende. Jag hade kunnat ge dig så mycket mer.
Du var det finaste jag hade, det jag värdesatte högst. Du var den första och sista jag tänkte på varje dag. Du var en så oerhört stor del av mitt liv, och jag har så himla svårt för att ta bort dig från vardagen.
Även om jag mår bra nu, och är på god väg att komma över dig, så kan jag fortfarande helt plötsligt drabbas av sorg och saknad . Som när jag ser en bild på en söt katt som jag vet att du hade älskat, eller ser ett roligt avsnitt av Community som jag hade velat diskutera med dig.
Men vi pratade idag, och det kändes bra, även om jag mest bölade mig igenom hela konversationen. I alla fall när vi pratade om oss. Då gjorde det ont. Hela "vi":et är ju inte längre ett öppet sår, snarare som ett blåmärke. Så att prata med dig om oss känns som att slå på blåmärket, och bli påmind om varför det finns där. Men när vi pratar om andra, då känns allt okej. Vardagligt. Vänskapligt. Som vanligt.
Det känns som en sån stor förlust bara. Det är så jävla jävla synd att vi inte klarade det. Men jag fick uppleva det finaste som fanns med dig, så jag är tacksam. Jag har lärt mig så otroligt mycket, och jag har gett så mycket av mig själv. Även om jag inte kunde ge 100% hela tiden.
Du är en sån fantastisk människa, som är så godhjärtad, snäll, och fin. Så tålmodig, hjälpsam, och stöttande. Det finns ingen som kan mäta sig med dig. Du förtjänar att vara lyckligast i hela världen. Jag hoppas du blir det.
Skicka en kommentar