You saw me at the worst, you caught me falling first

Drömde att vi var på någon sorts föreläsning, där du stod snett bakom mig. Plötsligt tog du tag i min hand, lite tafatt. Jag tittade förvånat bak på dig, men du stirrade rakt fram, och undvek min blick. Det var som att du ville säga att du förlät mig, men att du inte var redo för något mer just då. Som att du behövde mer tid innan vi skulle kunna bli vänner.

Kanske går det inte. Jag tror inte det går. Jag tror inte vi någonsin kommer kunna vara vänner. Jag tror det fortfarande kommer vara jobbigt att se varandra, om fem-tio år. Jag tror det fortfarande kommer vara för färskt.
Jag tror vi är som alla andra som har gått skilda vägar. Jag tror vi kommer bli främlingar. Jag tror vi bara kommer utbyta stela ytliga fraser, om vi stöter på varandra av misstag. Men vänner, det kommer vi aldrig kunna bli, hur mycket jag än vill det.

Har börjat acceptera det nu. Du är inte längre en del av mitt liv, och du kommer aldrig bli det igen. Det är okej. Jag accepterar det nu.