Now the rain is just washing you out of my hair and out of my mind

Mår så himla dåligt. Erkände det för mig själv häromdagen att jag inte kommit över dig än, och inte ens är på god väg. Jag trodde det, att jag var nära. Men efter att ha tårat upp flera gånger i skolan så tvingades jag inse att så var inte fallet. E pratade häromdagen om att hon stod i duschen, och plötsligt hörde något som lät, och sen när hon kom ut hade hennes pojkvän fixat en romantisk frukost typ. Blinkade hårt, log lite, och tittade sen bort. Det gör ont, för jag vet att jag också kunde ha haft det. Om jag bara hade haft dig kvar.

Hatar alla Twitterpar som ska replya varandra så att alla ser deras gullegullande. Det gör ont, för att jag vet att vi en gång i tiden var ett sånt par.

Drömmer inte om dig längre. Dagdrömmer om dig däremot. Nu handlar det inte längre om något undermedvetet, nu är det så medvetet som det kan vara. Om det är ett steg fram, eller ett ännu längre steg bak vet jag inte. Tänker på alla stunder vi har haft. Tänker på att jag hade kunnat göra allt för att få ligga bakom dig och hålla om dig igen, och få kyssa din nacke. Gillade när du låg bakom mig och höll om mig, men älskade att själv få ligga bakom dig och hålla om dig. Jag kände mig mer nära dig då.

Jag har fortfarande inte kommit fram till om det är dig jag saknar, eller om jag bara saknar att ha någon. Jag saknar dig ju, det vet jag att jag gör. Men jag vet inte om jag saknar dig:et i oss. Det gör ont att veta att jag släppt taget om någon som är helt fantastisk bara. Läser Hanapee's blogg där hon ofta nämner hennes pojkvän Anton, som är den tålmodigaste, snällaste, och mest stöttande pojkvännen som finns typ. Det gör mig ledsen, för jag vet att jag också hade en Anton. Jag drar så himla många paralleller mellan dig och alla jag läser om. Vill läsa om THG, men vet att jag inte kan, då Peeta påminner så himla himla starkt om dig. Det går inte.

Tänk om jag aldrig kommer hitta någon som är så snäll och godhjärtad mot mig, som du var? Ingen kommer någonsin kunna mäta sig med dig. Jag är rädd för att jag aldrig kommer kunna släppa dig, och aldrig kommer kunna älska någon annan så mycket som jag älskade dig. Jag är rädd för att jag är trasig. Det värsta är väl att ingenting är ditt fel. Allt är mitt fel, och det gör mig arg på mig själv. Jag är den som bär skulden, jag är den som förstörde allt. Jag får inte må dåligt, och jag får inte sörja dig, när allt är mitt jävla fel. Du var fantastisk, och jag knuffade bort dig.

Jag har nog aldrig känt mig så ensam som ikväll. Det känns som om jag inte har någon att prata med. Jag vet ju att jag har många fina vänner som gärna lyssnar och stöttar, men det tar emot att prata om dig. Främst är det nog för att de inte går igenom det jag går igenom just nu. Jag kan inte gråta ut och vara ledsen på riktigt med dem. Det slutar bara med att jag säger "men det går väl över snart" och ler ett tappert leende, för att konversationen ska ta slut.

Det förvånar mig ändå hur lite folk har brytt sig. Varken M eller E har frågat hur jag mår. Kanske är det för att jag verkar oberörd. Kanske är det för att de inte orkar ta emot mig när jag faller. Klandrar ingen. Vet att det är jobbigt, och ännu jobbigare när det kommer till mig. Känner att jag har bearbetat mycket tack vare denna blogg, så det är okej att de inte finns för mig. Trots omständigheterna mår jag väl rätt bra. Stundtals i alla fall. Det går väldigt mycket upp och ner. Det är jobbigt att inte vara förberedd på att må dåligt när som helst. Jag kan ha en jättebra dag, och sen höra någon säga något som påminner om dig, och helt plötsligt står jag där med den där tunga känslan i bröstet, och klumpen i magen.

Vill bara att det ska gå över. Vill kunna tänka på dig, oss, och alla minnen utan att bli ledsen. Vill le, och känna glädje över att ha fått vara med om det istället.

73 dagar har gått nu. Sätter 100 dagar som deadline. Hoppas på att jag mår bättre då.