And in the end we were meant to be apart, like separate chambers of the human heart

Det har gått ett halvår nu. Exakt 182 dagar. Och jag mår bra, det gör jag faktiskt. För det mesta.
Det är väl bara det att det känns lite i hjärtat när vi talas vid. Jag vet inte heller riktigt varför jag känner det jag känner, då jag har noll känslor kvar. Det är inte som om jag vill få tillbaka det vi hade, så varför känns det så jobbigt? Jag kanske vill pusha bort dig, för att du har kommit för nära, och vet för mycket? Jag kanske skäms över att ha låtit dig se det innersta? Jag vet inte, på riktigt.

Det var bra två år vi hade tillsammans, även om jag den senaste tiden bara fokuserat på allt det dåliga. Jag antar att det är försvarsmekanismerna som vill rättfärdiga break upet bara.
Det var mycket jag önskade kunde vara annorlunda då, som kanske hade hjälpt. Om du bara hade varit mer villig till att ställa mig mot väggen. Om jag bara inte lyssnade så mycket på M. Jag ville aldrig bli den flickvännen som jag blev. Den otacksamma klagande flickvännen.

Minns att jag ofta tänkte att du var oromantisk, och att det hade varit fint att bli överraskad med rosor och choklad. Jag ville inte ens ha det ju. Men du gav mig det, när jag fyllde år. Det var en fin gest, det var det, men det var inte det jag ville ha. Det som gjorde mig mest ledsen var väl att du visste om det, och jag minns att du sa något i stil med, "Jag vet att du hellre vill ha något som består, men aja". Minns att jag tänkte, "men varför ger du mig inte något som består då?!" Var väl mest ledsen över att jag själv hade lagt ner tusen timmar på boken till dig. Tid är bland det finaste man kan ge, och att arrangera ett blombud tar inte så lång tid. Men, jag visste även då att det var otacksamt av mig att känna så. Vissa får aldrig ens blommor. Och det var en fin gest, det var det.

Vi hade alltid oddsen emot oss. Den första tiden var så himla kämpig, men vi tog oss igenom det. Vi tog oss igenom allt. Tänk att det i slutet var bristen på kommunikation som vi föll på. Vi var så himla himla bra ihop, och det är synd att det blev som det blev. Men det kom nog inte som en överraskning ändå. Det var två fina år, och jag fick så himla himla mycket kärlek, och kände ännu mer.

Jag minns de dagarna då jag letade efter lägenheter i Göteborg, och fantiserade om en framtid med dig. En som inte var så långt bort. Men jag gillar inte ens Göteborg. Det är en fin stad, men den är inget för mig. Men jag hade kunnat göra allt för att få vara med dig. Du var värd allt.

Att säga att break upet tog hårt på mig är en underdrift. Det har varit jobbigt. Det är svårt att gå från att ha nån att anförtro allting till, till att vara helt ensam. Du var mitt safety net. Den jag kunde räkna med. Att du sen helt plötsligt förvandlades till en främling, vars tankar jag inte längre fick ta del av, det var hårt. Så jävla hårt.

Att sen få reda på det jag fick reda på, i början på juni, var inte heller så kul. Men kanske var det bra att jag fick reda på det, och kanske var det bra att det stämde? Att du kunde göra något som jag absolut inte hade kunnat förmå mig till att göra, det bevisade väl hur icke kompatibla vi var. Och det är väl något bra? Kanske.

Kanske känns det bara bra idag, just för att dagen har varit bra. Hade dagen varit dålig kanske jag hade sett tillbaka på allt med längtan och sorg istället. Jag vet inte. Jag vet bara att under detta halvår jag varit utan dig, har jag överlevt. Jag har varit ledsen, jag har mått dåligt, jag har gråtit, men inte en enda gång har jag känt att jag vill dö. Det har varit jobbigt, men inte såpass jobbigt.

Jag har Pandoras ask framför mig. Lådan där jag stoppat undan allt som har med dig att göra. Vet inte om jag vågar öppna den. Men jag vill. Jag kommer bli ledsen, men det är okej. Det visar bara hur viktig du var för mig.

Det är helt sjukt vilka grejer jag har sparat. The Hunger Games-biljetten. Den ena tvillingen från Tintin, från din frukost på McDonalds, dagen vi var i Jönköping med Adam och Bella. Det var en så himla bra dag. En av de bästa vi haft. En massa bilder på oss. Print screens på sms. Åh herregud.

"Du är så djuptänkande, du tänker på ett sätt som jag inte känner någon annan som gör, det är här jag definierar din smarthet, hur mycket du än förnekar det. Du kan analysera folk så bra, du kan förstå hur folk tänker etc, men du är ändå så blygsam med det. Jag tror du underskattar dig."
Tack. Så himla mycket.

Shit, våra smskonversationer. Så himla roliga. Fan vad söta vi var ändå. Åh. Saknar den delen. Så lekfulla.
So far, we're doing good. No tears spilled. Alla minnen känns mest fina. Brevet kvar. Det jobbigaste.
Haha. Brevet är så osammanhängande under en del. "Hur vi, månaden efteråt, vilket mest brukade resultera i blyghet och rodnad, vilket var så himla fint och sött." Barely makes sense. Sötis. Haha! Du har använt Tippex på ett ställe! Aw. A+ for the effort!

Att läsa om att du känner hopp inför framtiden, att vi en dag kommer flytta ihop och bilda familj, det känns jävligt mycket. Att allt som vi kämpat för, kommer gå i uppfyllelse. "Även om det är en lång tid tills dess, så lovar jag att aldrig sluta kämpa för oss". Well I guess promises are meant to be broken. Men jag gav dig väl inget annat val.

Du är en sån himla himla fin person, med de bästa avsikterna som finns. Jag är så glad att jag lärde känna dig, och jag är så glad över att jag tillät mig själv att älska dig, trots heartbreaket. Du är värd det. Varenda tår som spillts sen 6 februari, har du varit värd. Ingenting har varit förgäves.
Tack som fan för tiden. Jag älskade dig så innerligt. Jag hoppas att du en dag finner någon som gör dig lika lycklig som du gjorde mig.

Önskar att detta inlägg kunde vara mer strukturerat, istället för the mess it is. But we're a mess, so it's okay.