I couldn't bring myself to call, except to call it quits

Jag kommer inte längre ihåg hur det var att sova med dig. Jag kommer inte ihåg hur dina hjärtslag lät. Hur du andades. Jag kommer inte ihåg hur vi låg. Om jag låg vänd mot dig, eller från dig. Jag kommer inte ihåg hur du doftade. Hur din röst lät på morgonen. Hur dina läppar kändes mot mina.

Jag brukade veta allting om dig. Nu minns jag bara de små slumpmässiga sakerna. Som hur det kändes att pussa dina smilegropar. Tror jag hade kunnat pussa tusen smilegropar och veta exakt vilken som var din. Dimensionen på den. Dimplesionen. Jag minns hur du ser ut när du går. Jag minns hur dina kläder ser ut, exakt. Jag minns hur dina rum ser ut. Varenda jävla detalj i dem kan jag komma ihåg. Alla tre rum. Jag kan minnas din pappa och mammas röst, men jag kan inte minnas din. Hur fucked up är inte det?

Är det inte bara jävligt sorgligt att de minnen jag har av dig bleknar så fort? Jag trodde jag för alltid skulle minnas varenda detalj om dig.