And I don't know just who you are when you're sleeping in someone else's bed

Jag undrar ibland om du fortfarande återvänder hit och kollar läget. Du borde inte göra det, efter all denna tid. Men det känns som om du gör det, på grund av statistiken.

Ibland känns det lite som något sorts svek att jag umgås så mycket med Robin. Sover med honom. Ibland i din tröja. Blir omhållen av honom. Kysser tillbaka. Men ibland glömmer jag bort att jag inte är skyldig dig någonting. Inga förklaringar, inga heads ups, inga ursäkter, ingenting. Om du får ligga med nån annan några månader efter att vi har gjort slut, så får jag bli kär i någon nästan ett år efter att vi gjort slut. Jag får tycka om vem jag än vill, trots att det är en person som du under en lång tid av vårt förhållande trodde hade känslor för mig/jag hade känslor för. Trots att han är den som du minst av allt ville att jag skulle prata med, så får jag fortfarande vara med honom.

Jag har nog alltid varit kär i honom, och kommer nog alltid vara det. Mer eller mindre. Men det betyder inte att jag inte var kär i dig. Känslorna för honom fanns väl där, men de var begravda. Döda för stunden. Precis som mina för dig är döda nu. Vet inte ens om jag är kär nu. Vad är skillnaden mellan att vara kär, och att älska någon jättemycket bara? Eller hör de sakerna ihop? Jag känner ju inte av de klassiska symptomen man känner när man är kär. Nervositet, pirr i magen, handsvett osv. Fast, efter fyra år kanske det inte längre känns av. Kanske har gått in i den sista fasen utan att veta om det. Det kanske hände av sig själv, när jag var upptagen med annat. Fast, om jag hade varit kär i honom, så hade jag inte blivit nervös av andra killar. Då hade jag inte ens lagt märke till dem.

Nä du, jag vet inte. Allt jag vet är att en 120 centimeterssäng var för liten för oss, men för stor för honom och mig. Vi fyller inte upp ytan, för att vi ligger så nära. Och trots att vi inte är tillsammans, så är det han som har sagt de finaste orden jag någonsin fått höra. De ömmaste smekningarna tillhör honom. Det låter som om jag tycker att du var otillräcklig. Det gör jag inte. Inte på det sättet. Du var jättefin mot mig, men du var inte den jag behövde. Du hade aldrig varit tillräcklig, hur fin och snäll du än hade varit mot mig. Inte för att det är fel på dig, men för att det är fel på mig. För att jag är så skadad, och behöver så mycket mer. Våra pusselbitar passade inte, hur mycket vi än försökte trycka dem på plats.

Jag menar inte att shove it in your face på något sätt heller, genom att skriva allt det här. Jag tänker bara högt. Bara för att jag älskar honom mer än vad jag älskade dig, så betyder det inte att jag älskade dig mindre. Det jag kände för dig då kommer alltid remain the same, i limbotillståndet allt vi hade är i. Jag kommer alltid älska dig, och oss. Men inte den personen du är nu. Jag känner inte det nuvarande du:et. Vet inte vem du är.


Över till dig.
Som sagt är jag osäker på vad det är jag egentligen känner. Det hade väl inte direkt kommit som en överraskning om det nu visar sig att jag är kär. Kommer alltid vara svag för dig. Tror att du är den som mina tankar alltid kommer återvända till, hur många jag än blir kär i. Hur många jag än blir tillsammans med. Tror att när det tar slut med dem, så kommer jag direkt tänka på dig. Vet inte vad jag vill heller. Vet bara att jag inte vill ha ett förhållande, men att jag vill kyssa dig varje natt vi ligger nära. Vet att jag inte vill bli heartbroken, men att jag vill att du är den som krossar det om jag måste välja.

Jag vet inte. Jag tycker saker och ting är bra som de är nu. Hade nog inte ändrat något. Allt sker i sin egen takt. Vi progressar och evolvar hela tiden. Blir lite bättre för varje gång. Det går inte sätta en stämpel på oss. Vi är inte vänner, men vi är inte heller ett par. Vad är vi? Jag tror att vi har en vänskapsgrund i alla fall. Men jag vet inte vad det är som byggs på. Vi har en stadig Duplogrund, men så har någon helt plötsligt byggt på en massa Lego. Men det kanske inte gör så mycket, då Legot ändå fäster på Duplot... Mina metaforer börjar spåra ur känner jag. Jag är trött. Men jag är inte orolig över framtiden. Vi kommer alltid hitta tillbaks till varandra. Kanske har du rätt. Kanske blir det villa, vovve, Volvo, och hela köret. I could do much worse. Vi passar varandra rätt bra, du och jag. Har samma behov av ensamhet, men även närhet. Vi förstår varandra. Lever i symbios. Samexisterar. Vi orbitar runt varandra. Ingenting kan rubba vår balans. Inte ens vi själva. Och det säger rätt mycket.

We'll be fine, no matter what.