But the more I try to move on, the more I feel alone

Jag undrar om det är samma sak för alla par. När de träffar sin före detta partner. Tänker de samma saker som jag gör?
Vem är du? Jag känner inte igen dig. Har jag verkligen varit tillsammans med dig? Har vi verkligen gjort en massa saker tillsammans? Varför minns jag ingenting?
Det är läskigt. Jag vet ju att du var en stor del av mitt liv. Du var den första och sista jag tänkte på varje dag. Det var dig jag skrev till mitt i natten när jag vaknade upp sömndrucken. Saker som made no sense whatsoever på morgonen. Det var dig jag tänkte på och fyllesmsade när jag var full. Det var din famn jag ville vara i när livet kändes mörkt.

Jag funderar på ödet. Om det finns ett. Spelar det någon roll vilka val man gör här i livet? Eller leder varje val ändå till den slutgiltiga vägen? Hade det inte spelat någon roll om du inte flyttade? Hade vi fortfarande varit tillsammans nu då? Jag tror inte det. Jag tror slutet för oss var oundvikligt, right from the start ärligt talat. Det handlade om när, inte om.

Det är så sorgligt att två personer som varit så nära som man kan vara en annan människa, plötsligt är främlingar. För mig är det väldigt svårt att förstå, överlag. Men samtidigt har jag ju själv tagit avstånd från människor som tidigare haft full access till mina tankar och känslor typ. Och för dem är väl jag en främling nu.

Det borde inte vara så.