Det finns inget jag behöver som är nån annanstans, jag skulle kunna dö nu, med kinden mot din hals

En sak jag inte förstår, är hur jag kan trivas bättre i hans sällskap, än vad jag någonsin gjorde med dig. Jag trivdes ju bra med dig, det var ju inte dåligt eller så, men jag trivs bättre med honom bara. Umgicks vi för mycket kanske? Ofta kände jag att jag behövde pauser från dig, för att andas ut. Vi hade det bra, men det var utmattande att umgås för ofta. Men jag tröttnar inte på honom. När vi sover så söker jag närhet, jag vänder mig mot honom när han vänder sig bort. När jag sov med dig hände det att jag puttade bort dig. Hände ibland att jag kände mig kvävd. Sov bättre när jag var ensam, även om jag mådde bra av att vakna upp med dig. Men det varierade. Men jag mår bra konstant med honom. Varför? Hur kan det vara så? Jag älskade dig på ett helt annat sätt. Ett starkare sätt. Nästan obsessively. Men jag älskar honom på ett djupare sätt. På ett mer behövande sätt. Ett mer hälsosamt sätt. Är det inte konstigt? Jag älskade dig verkligen. Var kär i dig. På alla sätt.

Är det för att han och jag känner varandra bättre? På ett lite djupare plan? Du och jag tänkte aldrig likadant. Och det kanske var bra, då vi lärde oss att se saker från den andras perspektiv. Men det var så svårt att prata med dig om sånt som jag pratar med honom. Och jag vet att jag många gånger sa det, att jag önskade att jag hade någon jag kunde prata om lite djupare saker med. Att det inte gick att prata om det med dig. Förlåt. Jag tror känslomässig närhet är så mycket viktigare för mig än fysisk närhet. Och vårt förhållande var nog mer fysiskt än känslomässigt.

I slutet av vårt förhållande tyckte vi aldrig likadant angående något. Jag vet inte om det berodde på att jag helt enkelt inte tyckte samma som du, eller om jag hela tiden skulle tycka motsatsen, för att jag inte ville hålla med dig.

Jag tror det hela föll på att vi hade för lite gemensamt. Det räcker inte med att bara älska varandra. Och är man olika så försöker man anpassa sig efter den andra, vilket gör att man förändras. Och jag gillar inte det. Jag gillar inte att jag blev till någon annan. Det var inte som om du krävde det, men jag ville så gärna vara bra för dig. Bra mot dig. Så som du var bra mot mig. Du kanske var för bra mot mig? Jag förtjänade nog aldrig dig.

Rationaliserar jag? Hade vi det jättebra egentligen? För visst var jag väl lycklig rätt så ofta? Förminskar jag hela vårt förhållande för att det inte ska kännas?
Men det känns ju inte ens längre. Så då kan det väl inte vara nån rationalisering? Jag vet inte.
I ett parallellt universum är vi säkert jättelyckliga. I ett parallellt universum kommunicerar vi. I ett parallellt universum löser vi alla problem som uppstår.
Men i detta universumet kommer våra vägar inte korsas igen.