No one does it better

Det finns en kille i min bokföringsgrupp som påminner så starkt om dig. Ni är ungefär lika långa, blonda, blåögda, liknande ansiktsdrag, samma ansiktsform, samma frisyr, och samma blekröda hudton. Det allra värsta är väl att han till och med har fucking smilegropar. Så sjukt jobbigt är det. Tänker på dig varje gång han skriver till mig. Smart är han också. Ungefär i samma ålder som dig.

Har tänkt på dig lite för mycket idag. Mest från den tidiga perioden i vårt förhållande. Med ett leende på läpparna. Första året tillsammans var fantastiskt. Jag undrar, nästa tjej du blir tillsammans med, kommer hon vara lik mig alls, personlighetsmässigt? Kommer hon ha samma humor? Kommer hon göra dig lyckligare än vad jag gjorde för stunden? Kommer du älska henne mer? Kommer hon hitta alla de tusentals ställena där du är kittlig? Kommer du jämföra henne med mig? Kommer du tycka att hon är så mycket bättre? Att hon är din första riktiga kärlek?

Gjorde jag ett ödesdigert misstag som gjorde slut med dig? Var du min bästa chans på lycka? Vet inte om någon någonsin kommer kunna älska mig så som du gjorde. Om någon någonsin kommer vara så tålmodig och fin mot mig. Fyfan vad bra du var mot mig. Så jävla snäll. Och trots att de finaste orden jag hört inte kom ifrån dig, och trots att de ömmaste smekningarna inte tillhörde dig, så gör det inget. För du älskade mig på ett annat sätt. Brevet jag fick från dig är nog bland det finaste jag fått. Det var aldrig din grej, det där med blogginlägg och brev. Men du gav mig det ändå. Du gav mig så mycket mer än jag kunde ge tillbaks. Och jag får sån ångest över att jag känner mer för en annan människa som inte ens älskar mig så som du gjorde. Som aldrig kommer ge det du gav.

Jag minns förrförra sommaren. Hur jag tog bussen till dig fem på morgonen, och klädde av mig och kröp ner i din säng. Hur du omfamnade mig och genast somnade om. Hur jag låg vaken några minuter bara för att ta in ögonblicket, och spara lyckan. Hur jag somnade med ansiktet mot din hals. Hur jag senare vaknade av att du pussade mig på hjässan. Hur vi fixade frukost tillsammans, och skrattade ihop. Vardagliga saker. Det gick inte starta dagen på ett bättre sätt. Jag må ha tyckt att det var jobbigt att sova med dig, men att vakna upp med dig var det bästa som finns. Att ligga där halvnakna när solens strålar träffade fönstret och gjorde hela rummet oranget, var så jävla fint bara. Så perfekt. Eller när regnet smattrade mot rutan, och vi värmde oss under täcket. Morgnarna med dig var alltid min favoritdel av dagen.

Jag minns nyår hos Albin. Hur du satt och pratade med Marie, och smekte mitt ben. Oavsett vem ditt fokus än låg på, så fanns du alltid hos mig ändå. Ett snabbt leende, en öm smekning, eller ögonkontakt. Tror jag fortfarande minns den exakta nyansen av dina ögon. After all, hur skulle jag kunna glömma den efter all den tid jag spenderat på att stirra in i dem? Jag minns när vi halvlåg i soffan, och jag kunde känna ditt hjärtslag genom min rygg. Hur du pussade mig i nacken, och höll mig om magen. Värmen som strålade från dig in i mig. Jag minns när tolvslaget slog och raketerna small. Hur du drog dig till mig och kysste mig hårt och länge. Så jävla, jävla fint.

Jag minns ögonblicket i bilen i Jönköping. Jag åker förbi det stället varje morgon med ett leende på läpparna. Ögonblicket som bidragit till den enda roliga historien jag har. Värmen i bilen, solen som sken, och den friska luften när vi kom ut. Förvåningen, chocken, och skrattet som sen bubblade ut när vi insåg vårt misstag. Ett sånt fantastiskt jävla ögonblick bara. Skjortan du hade på dig. Den finaste skjortan jag någonsin köpt till nån tror jag. Den dagen var helt perfekt.

Jag minns första gången vi åt tillsammans i skolan. Jag minns hur jag och Matilda satt utanför historian och försökte svara på instuderingsfrågorna. Hur du kom förbi och satte dig med oss, och fick mig att tappa koncentrationen direkt. Jag minns vägen till matsalen, hur spänt och nervöst det var. Och Matilda försökte skämta och lätta upp stämningen. Jag minns att jag var så tacksam över att du satte dig bredvid mig istället för mittemot, så jag slapp undvika ögonkontakt, och vara så nervös så jag stack mig själv i kinden med gaffeln eller något. Och det var så tyst när vi satt där, och alla i klassen som gick förbi gav oss lustiga blickar.

Jag minns den där morgonen innan jag skulle till jobbet. Hur vi hade tio minuter att slå ihjäl innan det var dags att åka. Hur en sak ledde till en annan, och plötsligt så låg vi där, svettiga och utmattade. Fnisset som bubblade upp. Hur vi fick stressa iväg för att vi blev alldeles för sena. Ditt skratt. Ditt konstanta leende. Dina älskade fina smilegropar. Finns det något bättre attribut? I don't think so. Är så sjukt svag för smilegropar. Vet inte om jag var det innan dig.

Jag minns när vi låg på bryggan hos Tobbe. Hur tiden stod stilla, och allting var perfekt. Solen sken, vattnet glittrade, och vinden svalkade precis lagom. Hur vi låg under filten och bara var. Inga problem, inga måsten, ingenting. Allt var perfekt bara. Hur vi slumrade till då och då, och vaknade av att den andra pussade på en. Du nämnde det minnet i brevet. Jag tror inte jag någonsin känt mig så at ease som jag gjorde där och då. Ingenting spelade någon roll förutom oss. Ingenting alls existerade.

Jag minns när vi åkte parishjulet typ femton gånger på en kväll. Det var mörkt ute, men tusen lampor från olika håll lyste upp. Världen var så perfekt och vacker där uppefrån. Och vi kysstes hela tiden, och våra händer var ihoplimmade. Det hade dessutom regnat, så det var blött, men det brydde vi oss inte om. Ingenting kunde förstöra vår kväll. En av de finaste kvällarna vi hade, tror jag. Och jag var så jävla kär och hoppfull. Tänkte att vi säkert skulle klara av de kommande hindrena. Om vi redan hade klarat av flera stycken, what difference would a few others make? Men jag hade fel. Vi hade kunnat lösa det, egentligen. Allt. Om vi bara hade orkat anstränga oss. Om vi bara hade velat lite till. Om vi bara inte var så trötta på alla hinder som hamnade i vår väg hela jävla tiden.

Jag minns så mycket nu, i jämförelse med för några månader sen. Alla minnena har släppts. De är inte undantryckta längre. De behöver inte vara det. Minns allting glasklart. Bra är det. Fint. Men det får mig att återvända till det förflutna allt för ofta. Besöker gamla minnen och återupplever dem. Det kan inte vara hälsosamt. Och det är väl inte det att jag saknar dig, egentligen. Jag saknar väl att ha någon bara, helt enkelt. Tryggheten, och försäkringen om att det alltid finns någon att vända sig till. En varm famn att sova i. Och det har jag väl nu med, men det är inte samma sak. Du var annorlunda. Jag visste exakt var jag hade dig, hela tiden.

Vet inte varför jag fortsätter skriva om dig. Känner inte så mycket för dig längre. Men jag är nog fortfarande kär i det vi hade. Vi:et. Du och jag:et. Jag älskar det gamla oss:et. Det gamla du:et. Den du var, och det du fick mig att känna. Men inte den du är nu. Du är inte längre samma person. Inte jag heller.

Denna blogg kommer byta riktning snart. Den kommer fortfarande handla om sånt som känns, men inte längre om dig. Nu är det en annan person som får mig att känna den ångest du praktiskt taget slutat ge mig. Det är så här livet är. Det är det livet går ut på. Ångest. But I'm okay with that.