But when I looked at her, I thought of only you

Det har varit oundvikligt att inte tänka på dig de senaste dagarna.
Ni har nästan samma nyans av blåa ögon.
Kommer det alltid vara så? Kommer jag alltid se dig i alla blåa ögon? Om än bara för några flyktiga sekunder? Ni är inte lika. Varken när jag ser på honom, eller när jag blundar och känner på hans ansikte. Men ibland, när jag bara ser hans ögon, kan jag tänka på dig. På hur du brukade ge mig samma blick. Det ger mig en sån oerhörd ångest.

Har tänkt mycket på 27 december. Sämsta jävla dagen i vårt förhållande typ. Jag hatade dig så mycket. Var på dåligt humör hela dagen, men tänkte att visst, du kunde väl komma hit efter släktmiddagen. Men tyckte sen att det var bättre om du kom dagen efter istället, om du skulle komma sent. Du skulle skynda dig sa du. Orkade inte tjafsa. Tror du kom runt 23, och jag öppnade dörren helt likgiltigt och fortsatte spela Ruzzle på pappas mobil. "Har du en ny mobil?" sa du, och tillade genast "nej, klart du inte har, det var en dum fråga". Ville typ sparka dig på benet där och då. Låg i sängen bredvid dig med en meter emellan kändes det som. Snabba Cash på datorn. Var trött, och orkade inte med dig. Efteråt när vi skulle sova vände jag ryggen till och bara kände mig så jävla utmattad. Orkade verkligen inte. Och du låg där, innerst, på rygg. Kände din blick genomborra min nacke. Kände mig som ett jävla svin. Ville inte röra vid dig, ville inte vara nära dig, men tvingade mig själv.

La handen tafatt på din mage, och genast vände du dig mot mig och la din hand om din midja. Hatar mig själv för att det slutade med sex, men det var den enda jävla närheten jag kunde ge dig. Ville inte hålla om dig, ville inte kyssa dig ömt. Kunde bara knulla dig aggressivt för att bli av med den jävla skulden. Den äckliga skammen och ångesten direkt efteråt som fick mig att gå därifrån och låtsas dricka vatten. Försökte låta dig hålla om mig sen när vi skulle sova, men kände sån avsky att jag var tvungen att sova med ryggen mot dig. Du fattade säkert ingenting. Förstår om min jävla ambivalens förvirrade dig.

Morgonen efter direkt efter att vi hade åkt och handlat, så orkade jag verkligen inte mer. Stod inte ut i din närhet, och ville att du skulle gå därifrån, men du fattade aldrig hinten. Hur kunde du inte fatta? Jag undvek din blick, svarade kortfattat på dina frågor, och såg sur och irriterad ut. Hur kunde du inte fatta hinten när jag sen sa att jag hade ont i huvudet och tänkte gå och lägga mig en stund, och sa att du kunde sitta vid datorn om du ville? Hur kunde du inte fatta att det var läge för att dra hem? La mig i mamma och pappas säng och grät över att jag inte fick vara ifred. Kände mig så jävla kvävd, och kände mig så jävla svinig mot dig. Kommer inte ihåg vad jag sa sen efteråt som fick dig att åka, men jag kände en sån oerhört stor lättnad när du var borta.

Känner mig som en vidrig människa varenda gång jag tänker tillbaks på den dagen. Jag vill aldrig aldrig aldrig bli sån igen. Hellre att jag är ensam för evigt, än behandlar någon så igen. Hellre aldrig älska och bli älskad, än att låta mig förvandlas till den personen igen.

Du förstod aldrig hur mycket jag behövde mitt space. Jag vet att du älskade mig, och att du ville träffa mig så ofta som möjligt, men jag funkar inte så. Jag kan inte. Sommaren med dig var så sjukt jobbig. Sommaren innan dess, när jag jobbade och träffade dig korta stunder, den funkade jättebra. Var jättebra. Vi var jättebra. Men sommaren jag var ensam hemma och bara hade dig var så jävla jobbig. Jag ville inte vara helt ensam, men jag ville inte vara med dig hela tiden heller. Jag tror vi umgicks för mycket. Alldeles för jävla mycket. Sov flera nätter ihop. Kvävde varandra. Så jävla okompatibla.

Varför kunde du aldrig bara konfrontera mig? Du lät mig bete mig som ett svin mot dig. Jag hatade mig själv så jävla mycket efteråt. Varenda jävla gång. Varför lät du mig såra dig? Alla tusentals tweets mitt i nätterna, om hur livet hade varit så mycket bättre om man var ensam och singel. Hur fan kunde du inte konfrontera mig om det? Alla blogginlägg, om att den äkta inte existerar, och att kärlek inte finns på riktigt. Hur?

Fyfan.
Känner att jag behöver läsa igenom din privata blogg, som jag sparade i ett dokument, för jag minns inte allt som stod. Visst måste du väl ändå skrivit om hur mycket jag sårade dig?
Gud, denna ångest tar aldrig slut.