Will we be always, always?

Jag tar mig hela tiden på halsen för att det ska ömma, så jag blir försäkrad om att du har varit där. Att allt är på riktigt. Att du är min, om än tillfälligt. Jag menade det när jag sa att jag älskar dig så mycket så att "jag älskar dig" inte ens räcker till. Det går inte förklara. Det går inte formulera korrekt. Det är inte möjligt att förklara hur mycket jag faktiskt tycker om dig. Hur mycket jag känner för dig.
Det jag känner för dig nu är helt annorlunda mot vad jag känt innan. Jag vill ha dig. Så mycket. Jag måste få ha dig. Jag måste vara nära dig. Jag måste röra vid dig. Jag måste kyssa dig. Hela tiden. Jag kan inte inte röra vid dig.

Jag är så bekväm i din närhet, och jag mår så bra. Jag vill bara ligga i sängen och titta in i dina ögon, och röra vid ditt ansikte. Hade kunnat spendera en hel dag med att bara göra det. Och jag tänker så mycket, när jag ser in i dina ögon. Och jag önskar att du kunde läsa mina tankar för att förstå vad det är jag känner.

Jag tror inte jag kommer ändras denna gång, med dig. Jag behöver inte ändra mig med dig. Behöver inte anpassa mig. Vi är redan perfekt kompatibla. Det är så trevligt att bara ligga tysta bredvid varandra och kolla på film, eller prata på natten eller morgonen. Så okrystat. Så naturligt.

Jag tror på riktigt inte att jag någonsin kommer tröttna på dig. Den tanken känns omöjlig. Jag vill spendera varje ledig sekund jag har över med dig. Jag känner mig inte kvävd. Jag behöver inget space. När jag är ledsen och vill vara ensam, så vill jag vara ensam med dig. Då vill jag ligga på din axel, och känna dig dra dina fingrar över min rygg.

Med A brukade jag tänka att även om det fanns någon som var bättre för mig, som jag passade bättre ihop med, så ville jag inte veta det, för jag ville bara ha honom. Det gjorde inget om jag skulle ha en själsfrände där ute, för jag älskade A så mycket så att det inte spelade någon roll. Men med dig känner jag att det inte finns någon bättre. Det kan inte finnas någon bättre för mig. Våra sammanflätade fingrar passar ihop perfekt. Din axel var skapad för mitt huvud. Våra ben ska vara ihoptrasslade. Dina läppar hör ihop med mina. Något annat är otänkbart.

Jag vill inte ha någon annan. Aldrig. Tanken på att göra det jag gjort med dig, men någon helt annan känns onaturligt. Fel. Det vi gjort är vårt. Tillhör bara oss. Och jag vet att jag tidigare sagt något liknande, men det är en annan sak med dig. Det är inte på samma sätt. Det är inte samma känslor. Det är en helt annan upplevelse. Jag är din. Jag har alltid varit det, och kommer alltid vara det. Vill inte vara någon annans. Vill vara din mer än att vara min egen. Du får claima mig. Du får vara självisk. Jag vill vara din.

Allt det jag sagt att vi aldrig får göra, och allt det jag sagt att jag aldrig vill göra, spelar inte längre någon roll. Det enda som spelar roll är att jag vill att du ska vara min. Jag vill att vi ska tillhöra varandra. Vara varandras. Jag är beredd på att sudda bort alla gränser. Vi kan bli tillsammans, vi kan flytta ihop, gifta oss, och skaffa barn ihop. Är inte ens rädd för någonting längre. Det enda jag är rädd för är att det inte blir du och jag i slutändan. Men den tanken känns nästan osannolik. Jag tror chansen är större att det blir vi, än risken att vi hittar andra. Jag kan inte tänka mig någon annan än dig. Jag vill att det ska vara du.

Jag älskar dig så genuint mycket bara.