You said just friends and no strings, but that leaves loose ends for old flings

Det är så jävla orättvist. Du är så jävla orättvis.
Först ger du mig skit för att jag lurar mig själv, och nu tar du den enkla vägen ut genom att lura dig själv.
Sen kallar du mig för feg, när jag säger att jag inte vill ha ett förhållande, och säger sen att du inte vill bli kär för att det blir jobbigt när du flyttar. Är du så jävla mycket bättre själv då eller?

Varför gör vi det så himla svårt för oss, när det egentligen är enkelt?
Jag älskar dig, du älskar mig.
Jag är kär i dig, du är kär i mig.
Jag vill spendera resten av mitt liv med dig, och du vill att vi ska vara tillsammans nu och för alltid.
Är inte svaret uppenbart? Om det är det vi vill och känner, är inte det enda rätta att helt enkelt bli tillsammans?
Kasta alla rädslor och all oro åt sidan, och bara fucking göra det? Ta den chansen/risken?

Med Andreas var jag konstant orolig för att distansen skulle förstöra för oss, men jag är inte ens orolig över det med dig. Det enda jobbiga blir att inte få träffa dig ofta. Att du är långt borta. Att jag inte kan kasta mig i din famn när jag än vill. Men distansen är ingenting. I 3,5 år har hela vår relation utspelat sig via internet. Det kommer inte kännas mindre jobbigt när du försvinner, bara för att vi inte är tillsammans. Bara för att vi inte har definierat vår relation. Är det inte större risk för att det kommer gå dåligt, om du flyttar och vi inte har faställt vad det är vi är? Fritt fram för båda att träffa andra, och bli kära.

Jag kommer träffa en ny Andreas. En som gör mig lycklig i 2-3 år. En som ersätter dig. Som ger mig det du inte kunde ge. Precis som förra gången. Bara för att du inte kan deala med dina känslor, och veta vad du vill. Och jag kommer bli olycklig, igen, bara för att han inte kommer vara du.
Det kommer alltid vara så för oss. För att vi är fega. För att vi inte vet hur vi ska hantera våra känslor. Det kommer aldrig komma en rätt tidpunkt för oss. Vi kommer aldrig bli någonting mer än vad vi är idag. Och det är synd, för i tre år har jag trott på att du varit den rätta.

När jag var tillsammans med Andreas kunde jag ligga sömnlös på nätterna, och oroa mig över att du var den rätta, och att jag och Andreas var doomed to fail. Jag har inte alltid trott att vi kommer bli tillsammans, men jag har alltid trott att du är den som jag är menad att spendera resten av livet med. Av alla människor där ute i världen, så är du den som jag har störst chans att bli lycklig med. Det tror jag verkligen. Men jag tror även att någonting alltid kommer komma emellan oss. It's such a shame, really.