'Cause I'm slowly breaking down, even when I hold you close

Det blåser ute, och jag fryser här inne. Allt jag kan tänka på är hur gärna jag vill krypa upp en famn och bara gråta ut. Få känna kärlek och värme. Få må bra. Klarar inte längre av att vara ensam. Hatar nätterna, hatar mörkret. Hatar det svarta inom mig.

Och jag har börjat känna saker som jag visste att jag skulle känna eventually. Förändringen har börjat. Och jag vet fortfarande inte om jag ska embracea den och vara tacksam. Tacksam över att den underlättar. Tacksam över att den skyddar mig från att bli sårad. Eller om jag ska stöta ifrån mig den. Kämpa lite. Men den enklaste vägen är ju den bästa vägen, inte sant?

En tanke slog mig tidigare idag. Vad roligt det vore om du var ett rebound för honom. Jätteroligt faktiskt. Ha ha ha, classic comedy, som Bo Burnham hade sagt.

Jag vet inte. Vet ingenting. Vill hata dig. Vill tycka att du är jobbig. Vill känna det för dig som jag känner för honom. Vill sucka varje gång jag får en snapchat. Känna irritation när du skriver. Vill sluta älska dig. Det borde jag ju kunna. Det är jag ju bra på. Vill inte att du ska vara undantaget när det kommer till alla mina regler. Vill kunna stå vid mina principer. Allt eller inget. Och jag vet att jag föredrar ett inget före ett mellanting, men en del av mig viskar att ett mellanting är bättre än ingenting alls. Att det är värt att bli sårad. Men jag tycker ju inte det. Det är inte värt det.

Jag tror att jag kanske visst vet vad jag känner, och vad jag vill. Men att jag förnekar det bara, för att det är för jobbigt att acceptera. Det vore väl inte första gången. Allt med kärlek känns bara så jobbigt. Komplicerat. Onödigt komplicerat. Men det blir väl vad man gör det till.

Tänker tillbaks på mina två mest patetiska ögonblick 2013. Hur jag skrek med tårar strömmandes nerför kinderna; "Men håll käften! Jag vill inte höra hans fucking namn någonsin igen, för han knullade med någon annan! Fatta!". Eller den gången jag snyftviskade: "Men varför? Varför kan han inte älska mig så som jag älskar honom? Varför kan han inte bli kär i mig när jag är snäll och fin mot honom? Varför kan det aldrig funka för mig?". Och jag tänker att kärlek kanske inte är min grej. Inte den sorten i alla fall. För även när det är ömsesidig kärlek så blir jag ledsen förr eller senare. Även när det är bra.

Jag vill inte vilja det jag vill. Varför kan man inte få välja vad man känner? Det hade underlättat så mycket.
Jag är så trött på att känna mig patetisk. Patetisk de ensamma kvällarna när jag dricker vaniljte, patetisk de nätterna jag vill skriva miltalslånga inlägg om hur jävla mycket jag tycker om dig, patetisk när jag stirrar på din gröna onlineikon utan att ha någonting att skriva, patetisk när jag tänker på ditt jävla ansikte, dina ögon, och din varma fina kropp. Patetisk för att jag skriver allt detta. Patetisk för att jag vet att du kommer läsa det.

Önskar jag kunde vara säker på det jag vill. Vara mindre feg. Mindre rädd. Mindre orolig. Mindre kär. Helst inte kär alls. Det tar för mycket energi. Skapar för mycket förvirring. Komplicerar till allting. Vår kärlek är bara enkel när jag ligger bredvid dig, och låter hela världen upplösas. Och jag hatar mig själv för att jag lät det gå för långt. Sänkte garden. Lät det som aldrig fick ske, ske. Och nu är vi det som jag aldrig ville att vi skulle bli. Och jag ångrar att jag sa det jag sa. Skulle hållt käften. Låtit känslorna blåsa över. Jag är för svag. Det hade kunnat gå över, till slut. Skulle hållt mig till det jag sa. Tänka efter lite mer. Låta den rationella delen av mig ta beslut, istället för den känslosamma. Göra färre misstag.

Det värsta är väl att jag inte kan vara säker på att det är det jag vill heller. På riktigt. Jag kanske bara känner allt detta nu för att jag är arg och ledsen. Uppenbarligen, då jag älskar dig och vill ha dig och vill träffa dig och vill kyssa dig varje sekund jag är glad och mår bra. Hur vet jag vad det är jag vill på riktigt då?

Nej, usch. Vill inte tänka mer på detta. Vill inte prata om det. Vill inte acknowledga det. Vi kan väl låtsas som ingenting? Du har inte läst detta. För om du har läst detta så måste jag låsa bloggen.

Åh vad jag inte vill sortera mina känslor. Orkar inte deala. Tänker inte göra det heller. Vill bara till skolan. Bli distraherad. Få skratta, och vara glad.