Det kommer aldrig bli vi två igen, nej nej

Jag är så trött på att älta oss. Ett år har snart gått, men du finns fortfarande bland mina tankar. Och jag kan inte förstå varför. Jag kan verkligen inte det. Allt för ofta känner jag mig ensam, förvirrad, och ledsen. Det händer då och då att jag saknar tryggheten. Vetskapen om att du fanns där, alltid. Att din kärlek var ovillkorlig. Unlimited. Och endast min. Och nu är den inte det. Och inte du heller. Och jag är över oss, det är jag. Men en del av mig kommer alltid sakna dig. Sakna oss. Sakna att ha någon. Och jag önskar att jag kunde förstå mig på varför det är så här. Hur jag ena stunden kan gråta över att det vi hade är sönderslaget, och i andra vara arg på att du fick två år av mitt liv. Hur jag kan älska dig, men samtidigt hata dig. Och jag tänker så dåliga tankar. Tankar jag absolut inte får tänka. Tankar om henne, tankar om dig. Jag vill inte känna det jag känner. Jag vill inte vara bitter, och jag vill inte missunna dig lycka. Jag vill ju att du ska vara lycklig, det vill jag. Jag vill bara inte se det. Och jag är en sån hemsk, hemsk person, och du förtjänar så jävla mycket bättre. Du var det bästa som hände mig, och jag börjar tro att jag var det värsta som hände dig.

Jag är så jävla opepp på kärlek. Jag vill inte bli attached, förlita mig på någon, låta den komma nära, för att sedan se den slitas ifrån mig. Du har sett mig naken, du vet hur jag låter när jag kommer, du vet hur mina tårar smakar, du har hört mig snarka i sömnen, du vet hur jag skrattar när jag är nervös, du vet hur blyg jag blir bland dina vänner, du vet alltfuckingting om mig. Och nu är du inte ens min vän längre.

Jag är så jävla rädd för att komma någon nära, om det finns en risk för att inte få behålla den. Jag vill inte bli ledsen igen, jag vill verkligen inte det. Jag vill inte gå igenom det vi gick. Aldrig mer igen. Jag är så jävla rädd för kärlek. För att sväva bland molnen och sedan bli nerskjuten. Det gör alldeles för ont för att vara med om igen. Helst drar jag mig undan från allt det, men jag kan inte. För jag vill ju ändå. Jag vill ju vara lycklig. Men jag vill inte bli sårad bara. Jag är så jävla rädd bara. Det värsta av allt är väl att det var jag som gjorde slut på oss. Om jag fortfarande hade varit kär i dig, och älskat dig, och du hade tagit sönder oss, hur hade jag mått då? Kan man ens må sämre än vad jag gjorde? Jag vågar inte ens föreställa mig den smärtan.

Hellre få uppleva kärlek en gång, än att gå miste om den helt, säger de. Men jag håller inte med. Man kan inte sakna det man aldrig fick. Precis som Pär önskar att han aldrig kom till. Han vill inte dö, men han önskar att han aldrig föddes. Hade du aldrig varit min så hade jag fortfarande haft huvudet bland molnen, näsan i böckerna, och längtat efter Den Stora Kärleken som alla bokkaraktärer möter. Jag hade längtat, och kanske hade jag varit lite olycklig och ensam, men den olyckan är ingenting i jämförelse med den nu/då.

Så jävla jävla trött på allt. På dig, på mig, på honom. På livet, på kärlek, på framtiden.