Endless romantic stories; you never could control me

Är det något jag är dålig på, så är det att hålla löften.
Jag lovade att aldrig släppa dig. Att göra mitt bästa för att det skulle vara vi för alltid. Att jag alltid skulle kämpa. Att den där framtiden vi drömde om skulle bli vår. Men det löftet som ger mig störst ångest är det jag gav dig förrförra sommaren.

Du hade varit i Magaluf, och supit dig full nästan varenda kväll. Och varenda natt trillade flera sms in. Fyllesms fulla utav kärlek. Du kom hem, kom hit, och gav mig det fina armbandet. Så jävla gulligt. Romantiskt till och med. Ett kärlekstoken. Ett bevis på att vi var varandras. Jag städade huset, och lagade mat, och gick omkring rastlös i väntan på att du skulle komma hit. Så fort du kom innanför dörren kramades vi, och plötsligt kände jag något blött på mig. Tittade upp, och såg att du grät. För vad visste jag inte, och det vet jag fortfarande inte idag. Jag förstod inte. Du mådde dåligt, hade ont, och ville vila. Jag bäddade ner dig i sängen, och höll om dig. Förstod ingenting, men frågade inget. Du verkade inte vilja prata om det, så jag tänkte att det bästa jag kunde göra var att finnas där för dig. Trösta dig så gott jag kunde.

Och jag sa till dig, nej, jag lovade, att efter de fem åren ifrån varandra, efter att vi flyttade ihop och levde tillsammans, så skulle du aldrig aldrig aldrig någonsin behöva vara ledsen i din ensamhet. Att jag alltid skulle finnas där för dig. Trösta dig. Hålla om dig. Kyssa bort det onda. Ta hand om dig. Och jag menade det. Varenda ord. Just då. Jag ville, och trodde att jag skulle kunna hålla löftet. Just då var självklart för mig att det skulle bli vi. Att oavsett alla hinder och rädslor, så skulle det bli vi. Jag vet att det fanns perioder då det var dåligt, och jag var orolig över att han skulle vara den rätta. Men när vi hade det bra, så hade vi det extremt bra. Vi var oövervinnerliga. Vi skulle klara av allt.

Och det gör mig så förbannat ledsen, för att jag känner samma sak nu. Samma säkerhet på att jag har hittat den personen som jag kommer spendera resten av livet med. Samma vilja. Samma hopp. Något annat är otänkbart. Och om jag en gång har varit så säker, men haft fel, hur stor är risken att samma sak upprepar sig igen då? Jag vill det så gärna. Så himla gärna. Jag vill vara lycklig, och jag vill inte vara lycklig med någon annan.

Jag är så jävla less på att det aldrig funkar bara. På att det alltid ska komma något i vägen. På att lyckan alltid ska taunta mig. Men jag har väl vetat det länge, att det är så det är. Att denna period är jobbig, och kommer förbli så. Att mitt liv inte startar förrän jag är färdigutbildad och hittat ett jobb. Att jag då kan sträcka mig efter lyckan, när allt det jobbiga är över. Om 10 år är jag lycklig. Det måste jag vara. Men det är så jävla länge tills dess. Jag vill vara lycklig nu. Nu. Fucking nu.