My thoughts will echo your name until I see you again

Har dåligt samvete. Dåligt samvete över att jag antagligen kommer spendera alla hjärtans natt hos en kille som kanske tycker om mig. Dåligt samvete över att umgås ensam med en annan kille överhuvudtaget. Fastän jag vet att det inte är något. Fastän jag vet att jag har all rätt i världen. Dåligt samvete över att jag pratar så mycket med Simon. Dåligt samvete över att han flörtar med mig, och jag inte avvisar honom. Trånade efter honom halva höstterminen, och han är så klok och bra att prata med bara. Är det inte det här jag vill? Ville ju att han skulla lägga märke till mig, ville prata med honom utan att skämma ut mig själv, och nu när vi pratar på daily basis så får jag dåligt samvete? Över vad? Jag gör ingenting fel. Ingenting alls. Så jävla värdelös känsla. Värdelöst med ett samvete överhuvudtaget.

En del av mig vill flörta tillbaks. Kyssas. Ha kul. Vara spontan. Göra sånt som jag vet är dumt. Bara för att jag kan. Bara för att jag får. Bara för att vi inte är exklusiva. Bara för att tappa fokus på dig. Bara för att kämpa emot. Men jag vill ju inte vara med någon annan än dig. Och jag vet att jag är korkad som ens försöker springa ifrån dig, och mina känslor. För det kommer inte funka i längden. Mina tankar kommer alltid återvända till dig. Till dina ögon, dina läppar, och din kropp. Till alla de komponenter som gör dig till dig.

En del av mig vill maintaina det vi har, men en annan del tycker att det är dags att cut the strings nu. Har börjat ta distans. Vill quit cold turkey. Inte ens vara vänner, för jag kommer inte klara av det. Vill att du ska träffa andra. Vara med dem. Även om den själviska delen av mig vill claima dig. Äga dig. Har tänkt mycket på det. Att du förtjänar att träffa andra och vara med dem. För om 3-5,5 år så vill jag att vi har en gemensam framtid. Och vi kan inte vara tillsammans om inte du har varit tillsammans med andra först. Jag resonerar som så att om jag är din enda erfarenhet, så är jag det bästa du varit med om. Och då vet du inte vad du går miste om. Då vet du inte om det finns bättre där ute.

Jag trodde Andreas var det bästa jag kunde få. Och antagligen är det väl inte så långt ifrån sanningen egentligen, men kompatibeltmässigt, nej. Jag tyckte att han var den bästa killen som fanns, den finaste, smartaste, snällaste, tålmodigaste, gulligaste, underbaraste killen, and so on. Jag visste inte bättre. Och jag säger inte att han inte är fin, smart, snäll, tålmodig, gullig, och underbar, för det är han. Men inte -aste. Du är snäppet bättre. Och jag tror att det jag vill få fram är att jag inte vill vara din Andreas. För jag trodde han var bäst, tills jag fick ha dig. Och jag vill unna dig det. Någon bättre än mig. Du förtjänar bättre. Och om du är med andra, och de visar sig vara sämre, så är det ju bara bra. Då vet vi att det är rätt. Att det är bra. Win-win för dig. Tycker ju om dig. Vill ju att du ska få det bästa. Även om det inte är jag. Vill att det ska vara rätt.

Det är väl värt att ge upp dig några år, om det finns en chans för att jag får behålla dig för livet sen. And if I don't, well. En klen tröst är väl att du förhoppningsvis är lycklig då i alla fall.
Det är det jag känner, tror jag.