Say what you want to say, and let the words fall out

Det är natt, det är mörkt, och jag mår bra. Jag mår mer än bra. Det skulle kunna bero på att det snart är helg, och min fina Robin snart kommer hem, eller för att jag är ett steg närmare ett beslut angående skolan, eller så skulle det kunna bero på att jag faktiskt pratade ut med honom häromdagen. Sa det jag kände. Sa att jag var rädd och orolig, och att jag inte var redo för ett förhållande. För att jag sa allt det som jag har skrivit här istället. För att vi pratade om det. Jag tror att det var det som behövdes. Jag mådde så dåligt med A för att det var så mycket som aldrig sas mellan oss. Osynliga ord som byggde upp barrikader emellan oss. Jag tror att vi är på rätt väg. Jag behöver bara lära mig hur ett förhållande ska gå till. Vi kan väl lära oss tillsammans?

Jag är glad nu. Glad över att du förstår. Att du fortfarande finns kvar. Att du ger mig tid till att bli redo. För jag vill inget hellre än att få det att funka mellan oss. Att kunna säga att jag är i ett förhållande, och att du är min pojkvän. Känner ett behov av att få ha dig nära. Jag vet inte om jag hade klarat av att inte ha dig i mitt liv. Du är en del av min vardag. Du är mitt bakgrundsbrus. Du kommer alltid finnas där. Du måste alltid finnas där. Vi gjorde övertramp på en tröskel, och nu är det för sent för att gå tillbaka, och det oroar mig. Hade vi förblivit vänner, så hade vi nog kunnat vara vänner ganska så väldigt länge. Tills vi blir medelålders. Gamla kanske, till och med. Men nu, när allt det här har hänt... Om det skulle gå illa så kommer det inte funka. Om vi nu, skulle bryta upp, så hade vi inte ha någon kontakt om två-tre år. Det är jag helt säker på. Det gör för ont att ha kvar någon i ens liv, när de inte längre är ens egen. Det gör ont att se dem gå vidare, och det gör ont att se dem lyckliga. Att se hur bra de klarar sig utan en.

Men det är ju worst case scenario. Best case scenario är att vi klarar oss igenom detta. Träffas nån gång i månaden, och andas in varandras doft. Klamra oss fast vid varandra, och kramas tills vi får slut på luft. Titta in i varandras ögon, och smeka varandras kinder. Prata. Lösa de problem som uppstår. Kompromissa. Lyssna på varandra. Jag tror att om vi fortfarande är involverade när skolåren är över, så är chansen rätt stor att vi kommer hålla ihop en lång tid framöver. Att bo ihop hade varit awesome. Det naturligaste i världen. Fast jag hade nog velat ha ett eget rum ändå. Eller ett eget litet biblioteksrum kanske. Någonstans att hänga och tänka bara. Men min säng ska vara din säng. Och vi får aldrig somna arga. Då får vi pausa bråket, och unpausa på morgonen. Jag tror det kan bli bra. Hur skulle det kunna bli något annat än bra, när vi är så bra ihop?

Och det är klart jag fortfarande är rädd. Rädd för att bli sårad, rädd för att såra. Rädd för att ta mig vatten över huvudet. Men jag är beredd att ta mig igenom det. Steg för steg. Med dig. Jag vill det. Arbeta mig igenom mina issues och rädslor. Jag tror också på oss. Så länge vi ventilerar så. Det borde inte vara så svårt att lösa konflikter. Vi båda är ju rätt passiva. För passiva kanske. Men vi håller samma takt, och vi vill samma sak. Jag tror inte på jinxes när det kommer till oss. Mer på självuppfyllande profetior i så fall. Och då ser det rätt bra ut.

Vi har en framtid tillsammans. För något annat vägrar jag att acceptera.