The hardest part of loving you, is that you were never mine

Tänkte på dig runt tolvslaget. På oss. På nyåret vi firade tillsammans. Jämförde med det igår. Jag tror jag var gladare och hade mer kul denna gång, men att jag var lyckligare och trivdes bättre med dig. Men det är väl inte så konstigt egentligen. Var lyckligare detta nyåret än förra i alla fall. Men det är inte heller så konstigt.

Jag tänker på ord. Ord jag säger, och ord jag får höra. Allt jag säger till honom, har jag en gång redan sagt, till dig. Tillhör de orden dig, eller kan de fortfarande ha en mening och betydelse när jag säger dem till honom? Är de mindre sanna, bara för att de är användna? Jag känner ju fortfarande det jag känner. Men ibland måste jag kämpa, och tänka efter länge innan jag säger någonting, för att orden ska vara nya. För att de ska användas för första gången. Tillhöra honom. Vill ju att de ska vara hans. Precis som hans är mina.

Det kanske inte spelar någon roll om man har sagt dem innan? Det som spelar roll är kanske att man får höra den andras ord, för första gången? För det han säger, har du inte sagt. Men sen är ni ju väldigt olika också. Jag insuper varje ord och mening. Sparar dem. Lägger dem på minnet. Spelar upp dem när jag är ledsen. Tänker på dem innan jag sover. Analysera fastän det inte finns något att analysera. Det är svart på vitt. Han kallar mig vacker. Något du redan har gjort. Skillnaden är att jag tror på det denna gång. Inte att jag tror på att jag är det, men på att han tycker att jag är det. Men det beror bara på att jag är säkrare denna gång. Tror lite mer på mig själv. På oss. Jag vet att du menade varenda ord du sa back then. Jag önskar bara att jag hade varit lite mer självsäker på mig själv bara, så jag kunde tro dig då. Och sparat dina ord. Allt jag har är Pandoraboxen, och de få inlägg jag sparade från din första blogg. Några sms har jag med, men de flesta försvann när min mobil gick sönder. Och det är synd, för det fanns så himla många sms. Sms jag inte längre minns.

Något som är annorlunda är att jag aldrig riktigt fantiserat om vår framtid, så som jag gjorde med oss. Jag förstår inte riktigt varför, då jag har en tendens att göra det. Till och med med killar jag har små oskyldiga crushes på. Bara för att det är kul typ. Med dig kunde jag se allting framför oss. Hur det hade varit att vakna upp på morgonen, av att barnen hoppar upp i vår säng. Sånna saker. Varför gör jag inte det nu? Är det bara för att vi inte är tillsammans? För att jag inte känner den reassurance som jag gjorde med dig? Eller är det för att jag inte tror på att vi har en framtid ihop? Jag gör ju det. Tror ju på oss. Trodde på oss till och med när vi var tillsammans. Fruktade det.

Jag tänker att jag och han är som huvudrollerna i Where Rainbows End. Två nära vänner som tycker om varandra, och älskar varandra, men att andra personer alltid kommer i vägen. Det händer alltid någonting som separerar oss. Sen när vår tid äntligen kommer, så är vi 60 år, och gamla. Får ett par år tillsammans innan vi dör. Kanske vore det fint om det blev så. Leva ett jobbigt liv och aldrig riktigt vara fullständig lycklig, för att sedan få vara tillsammans med den man älskar, om så bara för några korta år, innan man slutligen dör tillsammans. Tragiskt fint. Typiskt bokigt/filmigt fint. Men det vore sånt slöseri på flera år av lycka. Å andra sidan hade vi kanske inte alls varit lyckliga tillsammans.

Jag romantiserar väldigt mycket. Förväntar mig att jag kommer bli lycklig. Att det antingen blir jag och barnen, eller att jag får en fin och lycklig familj. Husband included, i ett violence free home där alla är snälla och uppmuntrande mot varandra. I en idealistisk värld hade det varit så. Men vi lever inte i någon utopia. Kanske ska vi vara nöjda med att vi åtminstone inte lever i en dystopi. Settle down with what we get. Acceptera det. Men om vi aldrig tänker på hur mycket bättre det kan bli, så kommer vi aldrig försöka göra det bättre heller. Jag kanske aldrig blir lycklig om jag inte fortsätter sträva efter att bli det. Göra det jag kan för att bli det. Försöka få det jag vill ha. Även om det jag vill ha är ouppnåeligt. Aim for the stars, and you might hit the moon, sägs det. Klyschigt, men det kanske stämmer.


Jag känner att jag är lite förvirrad just nu. Vet inte vad jag vill just nu. Jag vet ju vad jag vill sen, men inte nu. Och jag tror egentligen inte det spelar någon roll vad jag vill. Det kommer bli som det blir ändå. Göteborg kommer svälja dig. Du kommer bli en främling. Vi kommer prata, men när vi ses kommer jag inte kunna vara nära dig. Samma sak kommer hända som förra gången. Det är worst case scenario. Det är så jag funkar. Kanske är det bäst att ta en paus på tre år. Inte ses alls, bara prata. Då kommer du för mig fortfarande vara samma människa när vi träffas igen. Då slipper du blekna i mina ögon. Det är nog det sista jag vill.

Kommer vi bli olyckliga över att inte kunna ses ofta? Eller kommer vi ändå vara lyckliga över att ända ha varandra? Och räknas den lyckan som verklig lycka, om den är mycket mindre än den vi känner nu, när allting är bra? Och den lilla lyckan vi eventuellt skulle känna, skulle den i så fall vara mindre än den lyckan vi hade fått av att hitta andra att bli kära i? Man ska ju göra det som ger störst benefit. Men vad menar de? The benefit i detta nuet, eller the benefit i framtiden? Ska jag dricka mycket ikväll om det genererar största möjliga lycka nu, fastän jag kommer må skit imorgon? Hur vet man vilket val som räknas som bäst? Fast om valet står mellan att vara olycklig, lite lycklig, och potentiellt maximalt lycklig med någon annan, så är väl svaret rätt uppenbart egentligen.

Vi kanske borde bestämma oss. Lay some ground rules. Att vi antingen tillhör varandra, eller att vi blir kära i andra. Att låta det som händer hända känns osäkert. Bättre att vara förberedd kanske. Jag vet inte. Det hade varit enklare om vi aldrig hade börjat umgås. Men samtidigt, de månaderna vi setts har ju varit värt det. Egentligen är det väl ingen big deal. Du flyttar bara lite längre bort. Det är inte som om du kommer falla bort från jordens yta. Flytta till en annan galax. Du kommer fortfarande vara här, precis som du var i två år. Det hade ju inte gjort någon skillnad om vi aldrig hade börjat umgås. Vår relation startade ju online. We'll just go back to basics.

Jag är väl bara ledsen över att lyckan ska tas ifrån mig. Den lyckan jag aldrig hade saknat om jag inte fått uppleva den. Eller, den tas ju inte ifrån mig. Den minskar bara. Men det är ju det. Man måste hela tiden uppa dosen för att kunna känna effekten av den. Jag tycker inte det är rättvist av livet att hålla på så här bara. Taunta. Låta en se en del av paradiset, och sen plötsligt släcka ljuset.

Nånting har förändrats med. Upptäckte det förra gången. Jag har ju alltid haft känslor för dig, och vi har ju setts länge och hållt på. Men det är annorlunda nu, när jag ser in i dina ögon. Jag känner mig blyg. Nervös. Pulsen ökar. Och när jag har dig nära mig så får jag inte plats i mig själv. Mina molekyler får inte plats. De vill ut. Du är för mycket av det goda. Rysningar i hela kroppen. Känner saker jag inte känt innan. Och det är väl jobbigt för att jag inte kan kontrollera något. Min kropp är inte min egen. Den förråder mig, genom att känna saker jag inte vill känna, och göra saker jag inte gett den tillstånd till att göra.

Jag vill bara vara rationell, och kunna styra mina känslor, och kontrollera mina tankar. Jag vill vara min egen. Självständig. Inte känna att jag behöver någon annan för att vara lycklig. Vill inte behöva förlita mig på andra. Men måste man ha en partner för att vara lycklig, så hade jag valt dig. Men man borde inte behöva det. Det är bara samhällets norm som säger så. Surely borde man kunna vara lycklig ensam också? Fast, det är ju inte det jag vill. Jag tror att det jag vill är att kunna vara lycklig själv, men att jag hellre är lycklig med någon annan. Nä, jag vet inte. Har ingen aning om vad det är jag vill egentligen. Jag vet aldrig vad det är jag vill. Jag vill olika beroende på humör och tidpunkt. Det är mitt i natten, honesty hour har börjat, jag är trött och halvt ledsen, and I make no sense whatsoever. Ändrar mig hela tiden. Det får man inte göra. Man ska stå fast vid sin åsikt.

Jag borde gå och lägga mig nu. Nu när jag ändå är tillräckligt trött för att somna utan att grubbla i flera timmar.