För jag vet att hundra år från nu, kommer det alltid vara du

Jag dör. Tusen gånger om. Jag får inte plats i mig själv. Är sprängfull utav lycka och eufori när jag är med dig. Älskar dig. Är kär i dig. Vill ha dig. På alla sätt som finns. Hela tiden.

Tror vi haft den bästa helgen hittills. Att få hålla om dig efter en så lång tid och bara insupa din doft, värme, och trygghet är en känsla som jag aldrig kommer tröttna på. Att få skratta och må bra. Att somna omslingrade, och alltid ha dig max en millimeter ifrån mig. Att vakna upp, tidigt, och bara ligga och mysa och pussas och prata. Att sedan umgås med dina vänner, och faktiskt trivas och ha kul. Jag gillar dem. De är trevliga, och charmiga, och jag trivs så bra. Tror mycket berodde på att jag var så glad den dagen med. Så glad över att få vara i din närhet, att jag helt glömde bort att vara nervös. Blev lite smått rörd när John pratade om Halmstadsplanerna med. Blir alltid så förvånad när folk vill ha med mig på något.

Så jävla fint att komma hem trötta, och dra på en film och mysa bara. Känna dina svala andetag mot min axel. Kittlande pussar i nacken. Blir alltid smått knäsvag när du trycker upp min haka mot dig, och kysser mig. Det sätter igång en massa reflexer som får mig att genast vilja föra handen till din nacke och ditt hår för att gripa tag i det, och linda mitt ben om din höft. Jag upptäcker ibland att jag trycker min bröstkorg mot dig när vi kysser som mest intensivt. Saker som sker per automatik. Saker jag inte kan styra över, för att de sker så naturligt så att jag inte ens upptäcker dem förrän efteråt. Och all ögonkontakt. Har alltid haft svårt för det, men det är något med dina ögon. Det är som om jag inte kan bryta ögonkontakten. Det känns som om tusen ord utbyts mellan oss när vi ser in i varandras ögon. Det känns som om jag försöker förmedla så mycket tankar och känslor som jag har svårt för att sätta i ord. Det är nästan... magiskt.

Det allra bästa är nog dock att det går att prata med dig. De där småtimmarna. När mörkret har tagit över allt, och döljer all genans. Allting blir lättare då. Och jag är så fascinerad över hur du genast vet när jag tänker på något särskilt. Och att du har tålamod, och låter mig tänka efter innan jag svarar. Du är så jävla fin mot mig bara. Det får mig att undra vad jag har gjort för att förtjäna dig. Om jag ens förtjänar dig. Om inte du är ännu en människa som är lite för bra för mig. Fast det är du ju. Det vet vi båda.

Kommer så ofta på mig själv med att sluta ögonen och bara känna lycka, när jag är med dig. Bara för några sekunder liksom. Jag tror inte det var så innan. Jag vet att jag var lycklig, för det var jag. Och det fanns stunder då jag kände att nu är det fan bra. Nu är jag lycklig. Nu kan tiden stanna. Men inte så här ofta. Inte så vardagligt. Och det får mig att undra om någon annan någonsin kommer kunna få mig att känna det som du kan? En blandning av kärlek, ömhet, trygghet, lust, och behov. En annan sak är den försäkran jag känner. Du har nästan alltid rätt, och det gör mig trygg. Om du säger att vi kommer vara tillsammans hela livet och få barn ihop, så tror jag på det. Då litar jag på det.