Undrar lite ändå. Om det nånsin funnits någon annan egentligen. Om inte den där delen i hjärnan som hör ihop med "hjärtat" inte alltid tillhört dig ändå.
Jag tänker ofta på det. På hur jävla konstigt det är att vi är här där vi är egentligen. Efter fyra år.
För mer än fyra år sen, när vi precis började prata, så fanns inte ens den tanken. Det är klart hjärtat slog lite snabbare när ditt msn-fönster blinkade, och det är klart att jag kände mig extramedveten om mig själv de dagarna jag visste att du fanns på Nöjet. Du var ju en konstant i mitt liv. En del av min vardag. Du fick lära känna mig lite djupare än vad andra fick med. Men när man pratar så mycket, så är det klart att man får slut på samtalsämnen om man bara pratar om ytliga saker.
För mer än tre år sen, så hade tanken på oss varit helt surrealistisk. No chance in hell, at all. Aldrig att det skulle funka. Även om du hade känt samma sak, så hade det aldrig hänt något. Som du sa, vi hade bara suttit bakom våra datorskärmar och varit kära i varandra, och inget mer med det. Jag var så sjukt jävla förälskad i dig då, trots att jag inte riktigt kände dig på riktigt. Så som jag känner dig nu. Jag vet hur ditt skratt låter, hur din hals luktar, hur du ser ut när du ler. Sånt jag inte visste innan. Ändå hade jag världens crush på dig. Men du var ju speciell. Lite bättre än alla andra. Still are. Men just då var du väldigt ouppnåelig. Och det är klart tankarna på att vara tillsammans med dig fanns, även om de var främmande. De tankarna var lite svävande. Som när man läser en bok ungefär. Man kan föreställa sig det, men inte riktigt se det framför sig på riktigt. Det var bara tankar och drömmar. Inget som någonsin skulle kunna bli en verklighet.
För två år sen, så var jag tillsammans med Andreas. Att du och jag en dag skulle bli tillsammans var ofattbart. Något som aldrig i hela livet fick hända. Jag minns en natt då jag slogs av tanken att den rätta kanske faktiskt fanns, och att det var du. Fick andnöd och panik nästan. Aldrig i hela livet. Det fick inte vara så. Det fick inte vara du. Om inte Andreas, så vem som helst, bara inte du.
För ett år sen, så var jag nybliven singel, och vi hade precis börjat ta upp kontakten igen. Tanken var inte längre omöjlig, men den kändes fortfarande långsökt. Hur skulle vi kunna bli tillsammans egentligen, när vi typ aldrig någonsin hade träffats ordentligt? Aldrig umgåtts? Och om det inte funkade förut, varför skulle det funka nu? Varför skulle det bli av? Hade någon sagt det till mig då, så hade jag viftat bort den tanken. Du och jag skulle aldrig hända. Vi skulle spendera resten av våra liv framför våra datorskärmar, och fortsätta prata, och ha hemliga känslor för varandra. Det var så det skulle vara.
För bara några månader sen, efter att vi började umgås, men före den första kyssen, så kändes det fortfarande omöjligt. Du var där, och du var min vän. Ingenting mer än det. Trots att vi kramades, och myste, och höll om varandra när vi sov. Strictly business. Platonic. Nothing more. Oh, the denial. Klart jag inte hade känslor för dig. Jag var bara ensam, jag ville bara ha lite närhet. Jag hade inga känslor för dig alls, och jag var definitivt inte kär i dig. Trots att jag varenda jävla natt inte ville något annat än att kyssa dig. Men bara som vän. Absolut inte mer än så.
Och nu är vi här, och ingenting annat spelar någon roll egentligen. Tidpunkten är rätt, allting är rätt. Vi är de människorna som vi behövde vara för att det skulle funka. Jag är inte ens orolig. Jag känner att det är så mycket som är mer rätt denna gång, och att det är många fler saker som känns bättre. Och jag tänker, att om du inte är den rätta, om det finns någon som är bättre, så måste verkligen den personen vara mer än perfekt. Om du inte är den bästa tänkbara, hur jävla bra är inte den personen då? Så då gör det ju faktiskt ingenting om detta tar slut. Om du inte längre är min. Inte om det finns någon som är ännu bättre. Så vad har jag egentligen att förlora? Men jag tror fortfarande att det är du. Inte något så klyschigt som den rätta kanske, men att det är du som är den som kommer hänga med hela livet. Den som jag slumpades ihop med. Nu blev det du, och nu får vi helt enkelt stick to it. It's not bad. Not at all.
Skicka en kommentar