I'm just sayin' you could do better, and I'll start hatin' only if you make me

Baila då. Gör det då. Det är ju jobbigt nu. Det kommer bli ännu jobbigare sen. Bättre att du drar nu än sen. Det kanske gör mindre ont om du lämnar mig nu. Ju tidigare desto bättre. Jag pushar ju bort dig, hela tiden, med flit. Allt jag gör, säger, och skriver är medvetet. Jag vet exakt vad det är jag håller på med. Gå då. Innan det är för sent. Det kommer inte bli bättre. Fatta det.

Det är ju inte som om jag inte ser alla tecken. Jag ser dem klart och tydligt, och det har jag gjort sen de började träda fram. Känslan av att ligga bredvid en främling. Gråten som stockar sig i halsen. En önskan om att ligga hemma i min egen säng istället. Självföraktet. Odugligheten. Den äckliga känslan av att se mig själv. Ilskan över att inte vara bra nog. Viljan att förändras. Irritationen av att ens se ditt namn. Hur jag automatiskt tänker, "nej" så fort du frågar något. Oviljan att prata. Oviljan att öppna upp mig. Vill bara stänga ute dig. Tampas med mina tankar själv. Ingenting du säger kan få dem att försvinna. Men allting du säger kan förvärra dem. Ingenting du säger spelar någon roll. Det är vad jag själv tycker som är verkligt. I min värld är mina ord sanna.

Det skulle bli bättre denna gång. Jag skulle vara bättre. Jag trodde jag var bättre. Men allt är bara en enda röra. En röra av deja vus. Återupprepning. Encore. Och om allting återupprepas, så vet jag hur slutet ser ut. And it's not gonna be pleasant. För jag kommer stänga ut dig. Och sen kommer jag må dåligt över att du inte känner mig. För att du inte kan läsa mina tankar. Trots att det är jag som vägrar tala om dem.


Jag förstår inte varför du stannade när jag fick dig att må dåligt. Hur kunde du vara tillsammans med någon du inte förstod dig på? Som inte lät dig förstå? Varför stannade du? Hur orkade du stå ut? Du gav så mycket mer än du fick. "Du kom med den vackraste present i form utav kärlek, till någon som var för fattig i själen för att älska". Varför ställde du mig inte mot väggen? Varför sa du inte som det var? Som du tyckte? Som du kände? Varför lät du det fortsätta?