Jag behöver hela mig så jag kan ge dig hela mig

And I totally love you more than you love me
I've never loved anyone the way I love you, whilst for you, I am but one in the crowd

That doesn't mean I can't love you more than you love me

No, but I still love you more

How do you know?

Because I don't even know if you really do love me

Correction: You don't know how much I really do love you

I don't even know if you do love me one teeny tiny bit



Du har alltid varit den som älskat mig mer. Du har aldrig ljugit för mig. Du har alltid varit rak och ärlig, och du har alltid velat mitt bästa. Jag har alltid varit den som tvivlat på känslor. Tvivlat på om dina känslor är äkta eller inte. Tvivlat på om mina känslor för dig kommer remain the same eller förändras och försvinna. Vissa saker kanske aldrig ändras. Du kanske alltid kommer älska mig mer än vad jag älskar dig, och jag kanske alltid kommer tvivla på dina känslor. Men jag tvivlar inte på mina känslor. Jag vet vad jag känner. Men jag kan inte garantera att jag alltid kommer känna så.

Jag älskar dig så rent och genuint mycket, och jag kan inte tänka mig en framtid där vi inte pratar. Där vi inte är en del av varandras liv. Vi har ju alltid dragits till varandra. Alla gånger. Hur illa det än slutat. Jag har alltid tänkt på dig. Du har alltid funnits i bakgrunden. Alla mina tankar har slutligen lett tillbaka till dig. Ingen annan. Jag kan inte lova dig att jag aldrig kommer lämna dig, eller att jag aldrig kommer sluta älska dig, men det är så mycket mer annorlunda nu. Vi är inte 16 och 19 längre. Vi är lite äldre. Lite klokare. Lite bättre. Lite mer.

Tanken på att jag skulle bryta upp med dig känns inte möjlig. Hur skulle jag kunna ge upp dig, när jag fått ta del av hela paketet nu? Du var ju perfekt och fantastisk då, men nu är du ju verklig. Konkret. Varm och mjuk under min beröring. Med ett hjärta som pumpar blod, och en mun som viskar ord. Det förändrar ju allting. Jag är helt hooked. Kan inte få nog. Vill ha mer och mer och mer tills jag överdoserar. Du kan ju inte vara min, och sen helt plötsligt inte vara det längre. Det går ju inte. Det går väl inte? Snälla säg att det inte går.

Oavsett hur det blir emellan oss, så känns det som om jag alltid kommer tänka tillbaka på dig. Jag kommer alltid vilja söka närhet hos dig, through the ups and down. Din famn kommer vara den första jag tänker på när jag behöver närhet. Jag kommer alltid vilja kramas med dig, och de kramarna kommer alltid leda vidare till kyssar, för jag måste få vara nära dig. Så nära som möjligt.

Jag brukade tro att jag endast tänkte på dig för att det aldrig blev något. Att jag alltid skulle ha känslor för dig för att jag aldrig fick dig. Det är så mycket värre nu. Nu när jag fått dig. Hur ska mina känslor någonsin kunna försvinna? Hur ska jag någonsin kunna inte älska dig? Du är all up in my head, och det är tanken på dig som får det att kännas mindre när jag mår dåligt.

Jag kan inte tänka mig någon annan än dig. It just doesn't make sense. Det går ju inte lösa ekvationen utan dig. Så jag bestämmer det nu. Jag tänker spendera mitt liv med dig. Jag tänker älska dig tills jag inte längre kan. Jag tänker hang on to us tills vi inte längre finns, eller tills vi gått sönder. Jag vill inte vara med någon annan. Jag vill inte ha någon annan. Så snälla avvisa mig inte. Inte förrän du måste.