Let's forget what was said and give pain a rain check

Det känns som om jag vill att du ska bli allt det jag är rädd för att du/den framtida partnern är/blir. Som om jag vill att du ska vara otrogen, slå mig, såra mig, och vara ett jävla svin. För att jag vill ha rätt. Tre utav fyra checked. Vill ju nästan att du ska vara med andra. Söka dig till någon annan, för att jag inte kan ge dig det du behöver. Det du vill ha. Har inte ens något emot när du råkar slå mig. Eller när du gör det med flit. Vill nästan att du ska slå hårdare. Jag har en sick twisted teori om det, men det är för vidrigt för att dela med mig utav. Och när du fäller kommentarer som sårar mig vill jag egga dig till att fortsätta. Säga fler saker. Säga sånt som får min hals att stocka sig. Vare sig du menar dem eller inte. Såra mig så mycket som möjligt, så ofta som möjligt, så att jag vänjer mig. Så att de känns lite mindre för varje gång. Så att jag blir hårdhudad. Så att jag kan ta det i framtiden. För det ska vara så. Framtiden ska vara så. Det känns som om ett förhållande inte kan vara funktionellt om det inte är dysfunktionellt. Inte för mig. Det är så jag föreställer mig framtiden, och det är det jag ställt mig in på. Det måste bli så. Det kommer inte funka om det inte är så.

Jag tror jag håller dig för högt. Jag måste ta ner dig på jorden. Innan nånting går fel. Innan du gör fel, och splittrar den bild jag har utav dig. Förändrar min syn på dig. Förändrar mina känslor. Du måste bli mänsklig för mig. Så att dina misstag förblir misstag, och inte bevis på att du är ett svin. Jag måste koda om.