I carry the weight of you in my heavy heart

Jag har gjort allt jag kan. Det fanns ingenting mer jag kunde göra. Det fanns ingenting mer jag kunde göra, säga, eller visa, för att rädda oss.

Det kanske inte hade varit så illa om jag inte släppte ner garden. Om jag inte trodde att det blev bättre. Då kanske det bara hade varit ännu en spik i kistan, men inte sista. Dra ut på lyckan, in i det sista. Men livet funkar nog inte så. Och jag har för höga förväntningar.

Mitt beslut är rättfärdigat. Mina känslor borde sättas främst.

Jag tror det kommer bli enklare denna gång. Det fanns inget mer att göra. Finns inga tänk om att älta. Jag har gjort allt.

Nästa gång blir det bra. Nästa gång letar jag efter någon som kan hålla om mig och stryka mig över håret när jag gråter, istället för någon som ligger tyst brevid, och stirrar upp i taket. Eller någon som sitter en meter ifrån och klappar mig på axeln tafatt. Det är nog det som är den avgörande faktorn.

Det är väl slut på riktigt nu. Jag förstår det. Det här är ingen film. Jag kommer inte bli swept off my feet. Det här är verkligheten. Och den suger.

Jag har nog inget mer att säga.