All I got was a troubled mind, and now I just can't get over you

Det är ju för fan mitt fel. Jag älskade dig för mycket. För mycket för att kunna stå ut med tanken på dig med någon annan. Den möjligheten finns ju alltid där. I varje förhållande. Ett förhållande kan alltid ta slut. Ens partner kan alltid hitta någon annan. Det är sånt man måste acceptera. Men att gå runt och må dåligt över det. Frukta det. Min låga brann alldeles för starkt att ljuset släcktes tidigare. Jag älskade dig för mycket. Så det tog slut för snabbt. När jag insåg att du inte var den jag ville ha. Den jag behövde. Jag skulle älskat dig mindre. Eller helst inte alls. Då hade jag inte sett dig som du var. Som du är.

Hade jag älskat dig mindre hade jag inte känt mig otillräcklig. Då hade jag inte ens brytt mig. Då hade jag inte tyckt att du förtjänade någon bättre. Någon som var vacker. Fin. Någon som kunde tillfredsställa alla dina behov. Hade jag älskat dig mindre hade jag fullständigt skitit i det. Då hade jag inte försökt vara bättre. Snällare. Finare. Ställt upp varje gång jag inte ville. Då hade jag inte försökt få dig att tycka om mig mer. Då hade jag inte gått runt och hoppats på att du skulle sluta. På att du skulle tycke att jag var tillräcklig. Mer än tillräcklig. Då hade jag inte varit så jävla undergiven.

Men hade du älskat mig tillräckligt mycket hade du skonat mig de orden. Du hade inte sagt dem. Du hade inte sårat mig. Men hade jag älskat dig mer hade jag lagt dem bakom mig. Stannat hos dig. Haft tålamod. Visat dig hur man gör. Lärt dig hur man älskar. Hur man beter sig. Men det gör jag inte. Och inte du heller. Eller så gör du det, men är för korkad för att förstå. Förstå vad som sårar. Men jag vill inte ha en idiot ändå.

Felet ligger hos mig. Jag är inte kapabel till att älska. Åtminstone inte på rätt sätt. Jag får inte älska för mycket. För det slutar bara dåligt. Jag måste älska mindre. Jag måste älska lagom.

Allting hade kanske ordnat sig om jag tog lätt på saker och ting. Om jag kunde vifta bort allt som gjorde ont. Om ditt första förlåt hade gjort allting bra igen. Kompenserat för allt. Lagat allt. Byggt upp all tillit igen. Byggt upp mig igen. Men ett ord on its own gör inte mycket. Det gör ingenting, faktiskt.

Jag borde vara tacksam över att jag älskade dig för mycket. För att jag blev ledsen över allt du sa. För jag var villig att spendera resten av mitt liv med dig, och ingen annan. Och då hade det varit jag som var idioten.