Maybe if I tell myself enough, maybe if I do, I’ll get over you

Han var perfekt på alla sätt och vis, och han byggde upp mig, gjorde mig hel, och plåstrade om mitt självförtroende. Men jag var inte kär i honom.
Du hade dina brister men var fin på ditt sätt. Bra på ditt sätt. Men du var förödande för mitt självförtroende. För mitt välmående. Och ändå är det dig jag är hopplöst förälskad i. Kär så det gör ont.

Jag minns en av våra första twitter-konversationer för flera år sen. Jag skrev att jag var så kär så att det gjorde ont. "If it hurts, it's probably not right", svarade du. Du hade rätt då, och du har rätt nu. Det ska inte göra ont. Det ska vara lättsamt, roligt, gulligt, och mysigt. Den där klumpen i halsen, tyngden i bröstkorgen, och ontet i magen ska inte kännas. Då har någonting gått fel på vägen.

Att jag tvekar och blir sårbar nog att vilja böna och be om ett sista försök beror endast på min desperation efter närhet och kärlek. På min hunger efter dem. Och även om du inte svälte mig, så förgiftade du dem. Jag vill inte lida och ha ont, endast för att få leva. Då dör jag hellre.

Det är inte det jag vill ha. Det är definitivt inte det jag behöver. Jag behöver stabilitet, trygghet, och bekräftelse. Någon som ger mig mod och driv. Någon som gör mig till en bättre person. Som inte gör mig ledsen.

Inte en enda gång sen det har tagit slut, har jag mått bra efter att vi pratat. Varenda gång har lämnat en klump i halsen, och brännande ilska. Och de nätterna känns det som om hela jag är sönder. Men på morgonen är jag alltid tacksam. Tacksam för att jag blir ledsen och arg. För varje morgon har jag kommit ett steg längre ifrån dig. Kanske är det därför jag fortfarande skriver. Jag behöver dig i mitt liv, för att det är du som gör att jag tar avstånd. Det är nog det enda jag behöver som du kan ge mig.

Nej, jag vet att det inte kommer funka en femtioelfte gång. För jag kommer aldrig kunna komma över det du har gjort och sagt. Det finns ingen del av mig som kan lita på att du kommer vara trogen. Och då vore det idiotiskt att försöka igen.

söndag 21 september 2014

Skicka en kommentar