'Cause you're behind my eyelids, when I'm all alone

Jag vet ju att det är mitt fel, egentligen. Innerst inne. Jag vet ju att jag har misstolkat alla ord. Att det du sagt och det du menat varit olika. Jag vet ju att allting beror på mitt raserade självförtroende. Som bara blev sämre. Som blev till någon ond cirkel. Jag vet ju att det inte är ditt fel. Du har inte sårat mig med mening. Du har bara råkat. Vi blev bara en dålig kombination. Det hade bara behövts att någon av oss var lite annorlunda från hur vi är, för att det skulle funka. En liten, liten, justering bara. Men vi hade otur. Vi hade oturen att vara de vi är. Att inte kunna fungera tillsammans.

Vad jag åtminstone önskar att det var på grund av något som gick att påverka. Som distans. Men kanske hade jag haft lättare för att ge upp om det var på grund av det. Det är väl extrahårt, inser jag nu i efterhand, att det tar slut på grund av något sånt här. Något oföränderligt. Det är så definitivt då. Vi står chanslösa. Slutet är ett faktum.

Jag vet inte om jag någonsin kommer våga kasta mig nerför ett stup utan skyddsnät igen.