Det var aldrig meningen att dra förbi som nån jävla orkan, och vända upp och ner på ditt liv. Jag lovar att jag ville göra dig lycklig. Jag ville aldrig skada dig. Jag ville aldrig någonsin såra dig. Jag ville inte ta allting ifrån dig, igen. Jag ville ge dig allt. Jag är bara inte kapabel till det. Det finns inte i mig. Det finns ingen förståelse, ingen empati. Mänskliga relationer är ingenting för mig. Jag klarar inte av detta. Den totala besvikelsen. Misslyckandet som äter upp mig. Jag önskar jag var kär i dig. Jag önskar jag älskade dig tillräckligt mycket för att förstå. För att ha tålamod. För att kunna förlåta dig. För att inte stänga ute dig. För att get over myself och inse att världen inte kretsar kring mig. Att det är jag som är så äckligt jävla skör som blir ledsen över allting och ingenting alls. Jag vet ju att det är jag som fuckar upp allting, alltid. Jag önskar bara jag var god nog att låta bli att göra det.

Jag önskar att vi aldrig hände. Jag önskar att du hade kunnat få vara med någon annan. Någon som är bra för dig. Bra med dig. Jag önskar vi aldrig lärde känna varandra. Jag önskar att jag aldrig blev en del utav ditt liv. Jag är inte det bästa tänkbara. Jag river upp sår och förstör. Jag kan inte hålla på så här mer. Jag vill inte göra så här. Inte mot dig. Jag vill inte göra fler misstag än jag redan gjort.

Förlåt så förbannat jävla mycket för allting.