Thought that I'd be different this time around

Jag vet att du är ledsen för det du sagt. Gjort. Men ingenting är annorlunda. Du kommer aldrig säga om de sakerna, för du vet att de sårar mig, men du kommer säga andra. Du är fortfarande densamma. Du har fortfarande samma vanor. Jag tror inte du kan filtrera det du säger. Jag tror inte du hinner tänka, innan orden kommer ut. Du vet ju inte ens vad det är som gör mig ledsen. Hur kan jag vara tillsammans med dig, om du inte förstår det? Hur kan du vara så självisk att du vill utsätta mig för det? Hur kan du påstå att du älskar mig, om du vill utsätta mig för det?

Mina vänner vill mitt bästa. Mina vänner vet mitt bästa. Mina vänner tycker att du är världens svin, men det beror nog på att de känner mig. Att de vet hur dåligt självförtroende jag har, och hur känslig jag är. Hade jag gått tillbaks till dig, hade de kallat mig för idiot. Jag är en idiot, som ens vill. Men jag vet om att jag har ett bristande omdöme, och att det inte är min vilja jag bör lyssna på denna gång. Du har inte varit bra för mig. Snäll mot mig. Du kommer inte vara det heller. Och jag blir bara irriterad på dig varje gång du är full och jobbig. Det bara infekterar mina känslor för dig. Jag kan inte maintaina mina positiva känslor för dig. Jag har aldrig känt positiva känslor för dig en längre period. Det har alltid varit något du sagt eller gjort, som gjort mig irriterad eller ledsen. Och sen för varje gång har det blivit värre. Tills det slutligen brast. Och det kommer bara bli så igen. För det är sån du är, och det är sån jag är. Jag kommer bara lida i tystnad igen.

Och varför skulle du vilja vara tillsammans med någon som inte kan lära dig? Tillrättavisa dig? Som inte kan förklara exakt allting för dig? Varför skulle du vilja vara tillsammans med en överkänslig person som är lättsårad? Som är en tickande bomb? Som är nedlåtande, och saknar empati? Jag hade aldrig i hela livet velat vara tillsammans med en sån. Och jag skulle aldrig utsätta dig för en sådan heller. Du är inte bra för mig, och jag är inte bra för dig. Det är så glasklart. Så uppenbart.

Vi startade från noll, i juni. Jag sa till dig att vara försiktig. Att allting var skört. Vi ligger på flera tusen minus nu. Du har inte förmågan att bygga upp vårt förhållande. Och jag är inte tillräckligt kär i dig längre för att ens anstränga mig lite. Jag kommer inte göra något för att försöka fixa oss. Jag har ingen energi kvar. Ingen ork. Jag la ner alldeles för mycket på att försöka fixa mig själv när jag blev ledsen. Jag har inget mer att ge. Jag sa det, senaste gången. Jag har gett upp. Jag har inget hopp om dig alls. Om oss. Du kanske visst har förmågan att ändra dig. Lära dig. Vara en bra pojkvän. Men det spelar ändå ingen roll, för jag tror inte på det. Jag litar inte på det.

Det är så situationen ser ut. Det är så situationen kommer se ut framöver.