"Grips plötsligt av en nästan desperat känsla.

Tänk att inte ha Andreas i mitt liv.
Tänk att jag var så nära att gå miste om honom.
Ett feltaget beslut och vi hade inte varit där vi är idag.
Det gör mig så förbannat rädd, för det betyder att ett litet feltaget beslut kan göra att vi skiljs åt.
Det behöver inte vara någon av oss som är orsaken till att det tar slut, det kan vara slumpen.
Allting sker slumpmässigt, inget är förutbestämt.

Jag vet inte.
Jag är bara så förbannat orolig.
Jag hade sån otroligt tur som lärde känna honom, blev kär i honom och fick mina känslor besvarade bara.
Han är så fantastisk.
Jag kan inte tänka mig en bättre människa.
Jag vet ingen som är så snäll, så underbar, så fin, så tålmodig, så förstående, så rakt igenom god.

Min största rädsla är inte att dö.
Min största rädsla är att förlora honom.
På något sätt skulle det vara slutet av mitt liv om jag förlorade honom.
Jag vet att jag skulle komma över det någon gång, eventually, men jag vet också att i den stunden det händer, då vi skiljs åt, så kommer min värld krossas.
För den stunden kommer livet vara över.

Vad jag innerligt hoppas att vi kan vara tillsammans hela livet.
Men ärligt. Hur naivt är inte det?
Hur naivt är det inte att tro att vi kommer hålla för evigt?

Det är väldigt mycket snack om framtiden.
Mycket om barn och sådant.
Och det är farligt, men jag älskar det.
Men jag talar inte om det på ett "detta kommer hända"-sätt, för jag vet att det troligtvis inte blir så.
Jag talar om det på ett "så här skulle det vara om det blev så"-sätt.
Jag vågar verkligen inte hoppas.

Jag vill få vakna upp brevid honom varje morgon, och ingen annan.
Jag vill verkligen inte ha någon annan.
Jag är fortfarande rädd för att ge honom allt jag har.
Hela mig.
Varenda del.
Jag hatar att vara sårbar.
Jag vet att han aldrig skulle såra eller göra mig illa bara sådär, men ändå.
Risken finns fortfarande där.
Och ja.
Jag är rädd helt enkelt.

Jag vill bara att någon ska försäkra mig om att vi kommer leva lyckliga i alla våra dar, och verkligen lova mig att det händer, så jag slipper oroa mig."