Jag är så ovan vid beröring och tröst, att när någon lägger en arm på min axel och säger att de finns där, och att en enda signal när som helst på dygnet resulterar i deras närvaro, så brister det inom mig. Det bara brister, och går inte att hejda. Och rätt som det är så står jag där, i mitten av fabriken, och gråter. Ett fult, patetiskt, hulkande gråt. Så många vet. Människor som jobbat där länge. Som varit med under resans gång. De i ledningen. De på kontoret. De i produktionen. De vet. Och fastän jag går runt och låtsas vara glad, och undviker all ögonkontakt för att slippa risken att de ser igenom mig, så vet de. De vet. Och de låtsas inte som ingenting. De rör vid mig. Ser in i mina ögon. Frågar hur det är. Får mig att prata om det. Tröstar. Kramar. Torkar bort tårar. Och i sluten av samtalet gråter jag mer över hur himla snälla och fina de är, än över situationen. De visar hela tiden att de finns där. Ställer upp. Vill hjälpa. Och det underlättar. Det gör det lättare för mig att acceptera hjälpen. Känner en så oändlig värme och tacksamhet för dessa människor.