Jag skäms över att du vet allt om oss. Att du vet hur jag blivit behandlad. Tillåtit mig själv att bli behandlad. Det är alldeles för personligt. Jag skäms. Jag önskar du åtminstone kunde låtsas som om du inte var här. Som om du inte visste. Jag kan inte vara din vän, inte när du vet sådana intima grejer om mig. Jag vill inte ha dig nära. Jag vill ha dig på avstånd. Måste ha dig på avstånd. Du är ett ex. Det enda du kommer vara för mig, är ett ex. Du kommer aldrig vara min vän. Vi har delat för mycket för att kunna återgå till att vara vänner. Vi har varit för intima. Det går inte. Jag vill att det ska vara bra mellan oss. Att vi är okej med varandra. Att vi pratar lite då och då, hälsar när vi råkar springa in i varandra. Kanske till och med småprata en stund. Men jag vill inte vara din vän. Jag har sett dig naken. Du har rört vid min kropp. Du har varit i mig. Kommit i mig. Sånt går inte att förtränga. Du kanske kan vara vän med någon du delat ditt innersta med, men jag kan inte det. Jag vill inte det. Den enda relation jag klarar av att ha till dig är samma som den jag har till gamla före detta klasskamrater. Vi står på god fot med varandra, och kan skriva till varandra helt random då och då, men vi är inte riktiga vänner.

Det är så jag känner. Det är inte dig det är fel på. Det är det att du råkar vara mitt ex, som gör det svårt för mig.