Läste igår att det är skillnad på att vara rädd, och att inte vara redo. Och nu vet jag inte alls vad det är jag känner. Jag är fortfarande ledsen, och jag sörjer fortfarande, men jag känner mig redo för att fullborda move onandet. Jag vill förbi den sista tröskeln. Men jag kanske bara vill det för att jag är rädd för att halka bakåt? Kommer jag förbi tröskeln så kan jag ju bara gå framåt. Och jag vill fram. Men så är jag ju också rädd. Livrädd för att han inte ska förstå mig. För att jag ska öppna upp mig, och släppa in honom, och berätta allt det jag berättat innan. Rädd för att han inte ska förstå mina behov. Rädd för att han inte ska orka med mig. Inte ha tålamod för att förstå mig. Livrädd för att han ska få djupare känslor för mig, som jag kanske inte kan besvara.

Borde satsa på att vara ensam ett tag. Men det är svårt, när jag längtar så mycket efter kärlek, och har så lätt för att fatta tycke för någon. Och när han är så fantastiskt fin och gullig. Antagligen borde jag lyssna på de som känner mig bäst. Get back up on that horse, but perhaps wearing a helmet this time.