So am I close to you anymore, if it's over?

Ditt namn har uttalats för många gånger på sistone. Ett namn som känns främmande i min mun. Jag smakar på namnet, som något sorts vin. Smuttar. Låter tungan virvla runt det. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om smaken. Det är som om det påminner mig om någonting, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Mamma har frågat om dig. Hon undrar hur det är med dig. Om vi pratar. Hur du mår. Hur det går i skolan. Hon älskade dig verkligen. På riktigt. I alla fall mot slutet. Att hon bjöd in dig till min studentmottagning utan att ens prata med mig om det, visar väl hur mycket hon tyckte om dig? Du är ju trots allt en svärmorsdröm. Hon tycker att du är så himla duktig och smart. Att det kommer bli någonting riktigt bra utav dig när du pluggat klart. Jag tror hon hoppas på att vi hittar tillbaks till varandra.

Jag förstår inte riktigt helt. Vad det där var, igår. Är det jag som överanalyserar? Eller är sånt här okej mellan ex? Det är det säkert, men när de exen är vi? Är det okej för oss att skriva hjärtan? Nästan snudda vid ämnet om vårt tidigare sexliv? Jag är inte helt bekväm. Jag är så osäker i denna situation. Jag vet inte riktigt vad som händer. Är på min vakt. Hela tiden, när det gäller dig.

Är det jag? Har jag skrivit eller sagt något som fått dig att tro något? Det vore inte omöjligt. Jag har skrivit så mycket positivt om dig. Praisat dig. Men jag har väl inte skrivit något som har kunnat få dig att tro att jag fortfarande har känslor för dig? Eller har det verkligen låtit som det? Som om jag är kärlekskrankt på något sätt? Fortfarande hung up? Gud, jag hoppas verkligen inte det. Även om det som sagt inte är omöjligt.

Jag överanalyserar säkert. Det är säkert absolut ingenting. But just in case. You have to be cruel to be kind, sa du en gång. How cruel do I have to be? Jag är inte kär i dig. Jag har inte varit det på kanske 2 år, egentligen. Jag är inte attraherad av dig längre. Jag tycker du är helt fantastisk, men jag vill inte ha dig. Och det är inte för att jag inte känner att jag är bra nog åt dig, för det tror jag inte ens att jag tror längre. Jag bara... vill inte ha dig. Du intresserar mig inte längre. Du lockar inte. Inte på det sättet.

Kanske hade jag varit mer öppen till idén, om december 2011 hade varit annorlunda. Hade du funnits där för mig så som jag behövde mig, hade jag kanske känt annorlunda.

Du var inte perfekt. Inte för mig, i alla fall. Du är hur fin som helst, och så himla himla snäll, och godhjärtad. Men inte ens du uppfyller alla mina krav. Inte nu längre.

Men jag är säker på att jag bara överanalysera. Du vet ju hur jag är. Samtidigt vet jag hur du är. Så kanske misstolkar jag dig inte.

Jag vet att du fortfarande är här. Rör dig runt, obemärkt. Men vi gör väl som vi alltid gör. Låtsats som om du inte är det.