Jag har ändå levt majoriteten av mitt liv med den här rädslan. Ångesten. Tyngden. Jag borde verkligen vara van nu. Immun. Den är en del utav mitt liv. En del utav mig. Har alltid varit, kommer alltid vara. Jag kommer aldrig bli hel, för någon kommer alltid komma och slå sönder mig i bitar, på ett eller annat sätt. För det är så livet ser ut. Något annat kan jag aldrig förvänta mig.
Skicka en kommentar