Dessa nätter när jag ligger i fosterställning och inte kan somna, önskar jag att jag inte var ensam. Det tar mig dock aldrig längre än en sekund att inse att ingenting hade varit annorlunda ändå. Jag hade fortfarande legat med ryggen till, och ni hade fortfarande legat och stirrat upp i taket och inte fattat något. Handlingsförlamade. Oförmögna att göra det som krävs. Det som skänker tröst. Kanske är det så svårt som det verkade vara för er. Men ett försök hade varit bättre än inget alls.

Men nu skyller jag på er igen. Jag borde sagt vad jag ville ha. Vad jag behövde. Jag kan inte förvänta mig att någon känner mig och mina behov, när jag inte talar om det klart och tydligt. Jag hade kanske inte heller vågat riskera att göra fel. Jag vet att det är jobbigt att inte veta vad man ska göra. Har känt det lite väl ofta på sistone. Så samtidigt som jag är besviken, så har jag ingen rätt till att vara arg. Besides, water's under the bridge anyways. Bara jag som har svårt att släppa allt och gå vidare. Bara jag som ältar allt.

Jag mår inte bättre av att sakna er nätter som dessa. Jag borde istället längta efter någon annan. Någon som kommer göra livet lite uthärdligare. Tids nog. In the meantime får jag försöka fortsätta andas. Sover jag på mage så känner jag ett tryck över bröstet, istället för en tomhet. Det är bara att hang onto de små saker som gör livet lite mindre jobbigt att leva, I guess.