Jag hatar mig själv. Så in i helvetes jävla mycket. Första gången jag kysser någon efter dig, och allt jag kan tänka på är dig. På hur du hade kysst mig annorlunda. Bättre. Jag hatar det. Jag hatar mig själv för att min mamma nästan dog, och jag utnyttjar någon som har känslor för mig, bara för att jag behöver tröst och närhet. Jag hatar att jag inte kan fly från dig. Att jag fortfarande har känslor för dig. Att du är där, när jag minst vill. Att jag kan förlåta allt du sagt och gjort, om det innebär att du är min för en kort stund. Jag är så jävla patetisk och tragisk och mina axlar luktar som honom och jag vet inte hur jag ska ta mig ur denna situation.