Jag ska alltså vara tacksam för att han inte slått mig sen jag blev äldre. Det var okej att slå mig, så länge jag var ett barn. Men när jag blev äldre, och kunde tycka och tänka själv, så slutade han, för att han är en bra person. Jag ska vara tacksam. Att han inte slått mig sen jag var 11-12 år, kompensar för att han gjorde det när jag var 8-11. Wow. Father of the year. What a total fucking asshat.

Att han ens har mage att ställa ultimatum. Utmanar mamma. Om inte hon lägger sig bredvid honom på kvällen, så vill han se skilsmässopapprena. När det väl kom till kritan och han skulle skriva under, så vägrade han. What a dick. Don't talk the talk if you can't walk the walk. Man kan inte tvinga någon att stanna hos en. Speciellt inte när man själv är anledningen till att de vill lämna en. Hur jävla korkad kan man vara egentligen? Hur kan han förvänta sig att vi vill stanna hos honom, och ge honom ännu en jävla chans, när han bränt så många?

Vi är det bästa han kan få. Vem skulle vilja ha en spelberoende idiot, som inte ens vet hur man lagar mat? Inte vet hur man städar? Inte vet hur man tvättar? Som är otrogen så fort han ens får chansen? Som slår sin bebis, för att han är hungrig och skriker, bara för att få honom att hålla käften? På fucking riktigt? Han sabbade det bästa han kunde få. Utan oss har han ingen. Ingen alls. När föräldrar, syskon, barn, och fru lämnar en, bör man kanske fundera på om det verkligen är de alla det är fel på, eller om det kanske, bara kanske, är en själv som har gjort fel här i livet.

But what do I know. I am merely just the worthless piece of shit you claim I am.