Jag vaknar upp, och inser att det fortfarande är verkligt. Det enda jag tänker är "varför", men jag vet ju redan svaret. Det enda jag ser är hur livlös hon är när jag håller hennes hand och försöker väcka henne. Det enda jag hör är den första meningen i brevet hon skrivit. Det ekar i huvudet. Min lilla mamma ligger fortfarande medvetslös på intensiven. Det är verkligheten. Det är sanningen. Det går inte att fly ifrån. Och jag har en liten lillebror som jag inte har någon aning om hur jag ska ta hand om. Hur ska jag någonsin kunna räcka för honom?