Kan inte sova. Du har nästlat dig in i mina tankar igen. En massa scenarion spelas upp.

Du dyker upp på trappan med rosor i famnen, och ett mils långt kärleksbrev. Vi kramas, och kysser varandra med tårar rinnandes längs kinderna. Bedyrar kärlek. Löften om att aldrig göra om samma misstag igen. Att bara älska. Och våra kroppar känns som två pusselbitar som klaffar, när vi trycker oss emot varandra. Allting känns som innan. Innan allting började rasa. Och du lägger handen på min kind, och säger att du älskar mig. Att det alltid varit jag. Att det aldrig funnits någon annan. Och jag svarar att jag tror dig. Och vi gråter, och vi klamrar oss fast vid varandra. Lovar att aldrig låta något förstöra oss igen. Lovar att det är vi, för alltid, så länge vi har luft i våra lungor. Och allt annat blir suddigt. Bleknar bort. Hela världen hamnar i periferin. Det enda vi ser tydligt och klart är varandras ansikten och kroppar. Och så lever vi lyckligt i alla våra dagar, precis som de gör i filmerna.

Jag vet att det är skadligt, men just ikväll låter jag det rulla. Varenda film som slutar lyckligt. Just ikväll unnar jag mig det. I ett annat universum är vi lyckliga, och jag är glad för vår skull.