Tänker på pappa. På hur jag alltid stått vid hans sida. Alltid har älskat honom. Genom varenda slag. Varenda blåmärke. Varenda ställe där det gjort ont. Genom varenda glåpord. Varenda förolämpning. Det fanns stunder då jag föraktade honom. Still do. Stunder då han var det värsta jag visste. Men jag har alltid älskat honom. Ovillkorligt. Still do. Men jag tycker inte om honom. Jag avskyr honom. Jag vill inte ha honom i mitt liv. Men jag kommer alltid älska honom. Jag kommer alltid önska att han älskar mig tillbaks. Jag kommer alltid sträva efter att få hans kärlek, hur mycket han än slår mig. Verbalt som fysiskt.

Jag kommer aldrig kunna ha en fungerande relation med en snäll kille. Det kommer aldrig räcka för mig. Jag kommer alltid vilja ha någon känslomässigt otillgänglig, för jag vet inte hur man älskar utan att försöka förtjäna en kärlek man aldrig kommer få. Just därför kommer det aldrig funka med honom. För han är snäll. Han är en bra jävla person, och det räcker inte för mig.