Teeny tiny baby steps. Hellre känna för mycket, än ingenting alls.

Måste konstant påminna mig själv om att det är okej. Det är okej att vara rädd. Det är okej att försöka gå vidare. Det är till och med okej att potentiellt rebounda, så länge den andra parten vet om det.

Enda problemet är att hoppet inte dött ut än. Elden har slocknat, men askan glöder fortfarande svagt. Men jag vet, att hur mycket jag än blåser, så är det kört.

Broarna är brända, och hur mycket jag än tittar bakåt, så finns ingen väg tillbaka. Det finns ingen väg att gå än framåt. Jag måste röra på mig. Står jag kvar här så kommer elden komma ifatt mig, och sluka mig. Jag måste röra på mig. Jag kommer brinna ner till grunden annars. Jag måste röra på mig. The sooner, the better.

Jag önskar jag åtminstone kunde få det att låta som om jag inte försöker övertyga mig själv.