A neverending pile of anxiety. Just me. Casually lying in my own filth and angst. Eller något. Work's been alright. Jocke är så himla fin. Jag väljer nog att lita på honom. Även om han tafsar. Denis har varit så himla snäll. It's weird. Saknar Tobbe. Saknar Marina. Saknar mitt fucking kvällsskift. Kroppen pallar inte endast 2h sömn per natt. Mamma kommer hem på måndag. Vill inte bo med henne. Har ingen annanstans att bo. Måste ordna papper. Måste tanka bilen. Har inte råd med att tanka bilen. Har råd med att tanka bilen, men vill inte ta pengar från sparkontot. Oh, the neverending anxiety.

Jag gillar Wille. Mest för att han är lik Pär, och använder samma handgester. Också för att han tycker livet är meningslöst. Och för att han lyssnar. Visserligen är det det han får betalt för, men ändå. Det är skönt att få prata om det jag känner. Sånt jag tänker på. Att någon är villig att lyssna helt enkelt, utan att interrupta. I really do like him. Sexual transference, get. Pretty harmless though.

Hade velat åka in ikväll. Men byxor. Bensin. Köra när jag är trött. Känns ovärt. Guess that says a lot. God, my head pounds. Jag saknar pappa. Jag fucking saknar honom. Han har inte hört av sig, alls. Varför älskar han mig inte? Vad har jag gjort fel? Jag var hemma och hämtade in posten, slängde soporna, torktumlade hans kläder, vattnade blommorna. När han var på jobbet. Han har varit ett svin, och ändå är jag en snäll dotter. Varför älskar han mig inte? Jag bara önskar han kunde älska mig. Vad behöver jag göra för att han ska älska mig?

Så jävla trött. Så jävla ledsen. Så extremt fucking less på skiten. Jag har inget safe haven längre. Det finns inte trygghet att hämta någonstans. Nu är det bara jag.