Fyfan vad jag inte vill gå till jobbet. Speciellt inte dagskiftet. Vill inte vara med på morgonmötet. Vill inte stå där när han berättar om vad som hänt. Vill inte att folk ska se på mig. Se chockade ut. Titta på mig med medlidan i blicken. Komma fram till mig och tycka synd om mig. Lägga handen på min arm och beklaga. Kolla mig i ögonen och tvinga mig möta deras blick. Jag vill bara ha en ensam hall för mig själv med tio maskiner, och musik i öronen. Jag vill inte att folk ska titta på mig på avstånd och prata med varandra om hur jävla synd det är om mig. Jag vill inte ha något fucking medlidande. Jag vill bara få vara ifred i min fucking ensamhet och vara ledsen.