In between being young and being right, you were my Versailles at night

Vaknade upp inatt med en nästan gastkramande ångest, och tårar som brände ögonlocken. Fattade ingenting. Låg och stirrade upp i taket en stund, tills jag långsamt började minnas drömmen jag hade. Jag drömde att vi fortfarande var tillsammans. Jag tror jag drömde om natten efter kräftskivan. Jag var arg och irriterad på dig, precis som då, och du var så jävla förbannat jobbig. Men du var nykter. Jag fick nog efter att du gjorde eller sa, eller inte gjorde eller inte sa, som tydde på att du var helt fucking clueless när det kom till hur du kände just då, att det bara totalbrast, och jag knuffade bort dig, och kallade dig för dum i huvudet och sa att jag hatade dig. Ångrade mig nästan direkt, eftersom det är något jag nästan aldrig någonsin säger till någon. Hur arg jag än har varit på dig, har jag aldrig sagt att jag hatar dig, för jag vet hur hårt de orden hade slagit dig. Jag bad om ursäkt nästan direkt, och sa till dig att lägga dig bredvid mig, så vi kunde kramas och glömma allt och bara sova. Precis som vi gjorde den natten. Men du ville inte. För jag passerade en gräns. Du var den som fick nog. Du sa att jag var den känslokallaste människan som existerade på jorden, att jag var en dålig människa och en dålig flickvän, och du ville aldrig mer se mig. Du ville inte ha med mig att göra mer, för allt jag gjorde var att få dig att må dåligt. Du sa att jag inte kunde kommunicera, att jag bara höll inne allt, och skyllde allting på dig. Att ingenting var ditt fel, för hur skulle du kunna ställa allting tillrätta om du inte visste vad som var fel?

Mest ont gjorde det väl för att det stämde. Varenda ord. Det krävs inte ens mycket självrannsakan för att inse att jag var anledningen till att vi kraschade. Jag vet att det var jag som kontrollerade vårt utfall. Valet fanns alltid hos mig. Det är jobbigt att veta, för känslan av misslyckande är nog det som är hårdast för mig. Känslan av att inte vara bra nog, inte riktigt vara tillräcklig, den finns liksom alltid där. Lurandes i bakgrunden. Men att få det bekräftat genom ett misslyckande, svart på vitt, gör slaget lite hårdare.

Jag vet inte var det lämnar mig. Jag vet bara att jag aldrig mer vill ge mig in i ett kärleksförhållande igen. Jag tänker inte släppa in någon mer. Jag vill inte öppna upp mig igen. Det funkar bara inte för mig.

Men vad är det då för mening med att leva, om jag är ensam?