Jag saknar min ork. Orken att göra mat, orken att ens äta. Jag borde inte vara förvånad över att jag gått ner i vikt igen, när jag hela tiden glömmer av att äta. Jag känner ingen hunger. Jag tror att det händer så mycket mer i mig att kroppen och psyket måste ta hand om de skadorna först och främst, innan de kan koncentrera sig på allt annat. Det kanske är viktigare att försöka hålla humöret stabilt, än att jag äter. Jag är så ledsen, för jag känner inte igen mig själv längre. Psyket är så instabilt. Allting sker på impuls. Och jag gör så dumma saker, som jag vet kommer ge mig ångest när allting har blåst över. Jag vet att jag kommer älta skiten i evigheter. Och även om jag vet att det finns konsekvenser, så hindrar det mig inte ändå. Allt jag bryr mig om är att överleva den nuvarande dagen. Att ta mig igenom den utan att bryta ihop. Att få glömma lite. Inte att må bra, men att må lite mindre sämre. Det är mitt dagliga mål. Gud, jag vill verkligen inte äta. Det är som om varje tugga växer sig större i min mun, och den blockerar andningsvägen när jag försöker svälja. Kväver mig. Fyller upp hela min hals tills jag måste kräkas. Jag orkar inte ta hand om mig själv.