Love me like you do

Ibland saknar jag oss. Inte dig, men vårt förhållande. Jag hade velat ha ett förhållande som det vi hade, fast med någon annan. Mest av allt saknar jag handhållandet. Det naturliga tillståndet. Ett tecken på samhörighet. Dagarna i Göteborg var fantastiska. Trängas i en 90-säng, men ända trivas så jävla bra. Hand i hand, strosandes inne i Nordstan. Lekfulla och pussandes inne på Liseberg. Det fanns många fina stunder. Nu när jag ser tillbaks på vår tid så ångrar jag ingenting. Jag känner ingen ilska, ingen irritation, ingen sorg. Det är en favoritbok som jag kan utantill. Som jag inte behöver läsa, för att jag minns varenda ord ordagrant. Men ibland bläddrar jag i den, bara för att känna doften av sidorna.

Vi gjorde inget fel. Jag tror bara att vi var för unga. Var på väg mot olika ställen i livet. Ville olika saker. Inte riktigt var redo för ett så stort commitment och slit. Jag är redo nu. För det hela. För att kämpa och för att slita, för att få bli lycklig. Jag är där du var för flera år sen. Jag hoppas jag lär känna någon som känner detsamma. Som vill detsamma. Som är på samma ställe. Men jag har inte bråttom längre. Jag vill inte stressa och half-assa. Det ska bli rätt från början. Det måste kännas rätt från början. Inte som med dig, och inte som med honom.

Jag vet bättre nu. Jag måste veta bättre nu.